Hon tuggar tuggummi. Är solbränd, fräsch, har lite läppglans.

Naglarna är välmålade röda.

Och antagligen är hon vansinnig nu - över att den här texten inleds med saker om henne, istället för som en svingande appell till demensvårdens fromma.

Profilen: Åsa Hamringer

Aktuell: Jönköping kommuns första egna diplomerade Silviasjuksköterska. Tog examen i juni ..

Profilen: Åsa Hamringer

Aktuell: Jönköping kommuns första egna diplomerade Silviasjuksköterska. Tog examen i juni efter 30 högskolepoäng på halvfart och distans, på programmet som ges i samverkan mellan Sophiahemmet Högskola och Stiftelsen Silviahemmet i Stockholm.

Född: 1980.

Familj: Jonas, döttrarna Alma, 10, och Elsa, 8. Kaninen Zingo.

Bor: Hus i Haga.

Intressen: Ett stort intresse är att umgås med min familj och mina vänner. Det "är jag". Fram till någon månad sedan var det också att plugga.

Läser: Har för mycket energi för att sitta och fokusera så.

Äter gärna: En god pastarätt.

Dricker gärna. Får man säga vin?

Tittar på: Sällan på tv och jag har inte ro till serier.

Det är så jag uppfattar Åsa Hamringer; Passionerat engagerad i den bransch hon valt att verka i. Helt och fullt ointresserad av att vi ska framhålla henne själv.

Just därför är det så svårt att låta bli.

Vi ses några timmar efter att familjen har landat från semestern i Marbella. Åsa tycker att det är nästan ruggigt hemma. Har till och med tänt ett ljus på bordet. Och snart börjar regnet att smattra.

Här i villan på Haga har de bott i tio år, mannen har hängt med i 20, "han är bäst!". Det senaste har hon ägnat åt fördjupande vårdstudier - och han har hjälpt till. I juni var hon klar och fick träffa drottningen och fick en brosch - som färdig Silviasjuksköterska, kommunens enda, specialiserad på demens.

Men vi börjar med att backa bandet.

Åsa Hamringer växte upp på Gräshagen, med en bror och sina båda föräldrar. Beskriver sig själv, redan då, som en trygg person som gillade att umgås med vänner.

— Men jag var ganska blyg av mig. Det kan man inte tro i dag.

Bland fritidsintressena var det ingen som riktigt fastnade. Korta volleyboll- och fiolkarriärer avlöste varandra. Ungefär. Och så fick hon vara mycket barnvakt, åt grannar.

Varför fick du det förtroendet tror du?

— Bra fråga. Jag har alltid tyckt om det. Tror det genomsyrar det mesta jag gör. Jag gillar att inspirera, att motivera människor. Barn som gamla. Jag gillar att ge mer till andra än att ta emot.

Det sistnämnda har hon fått träna på under åren. Att fylla på. Åsa säger att hon har "varit och nosat på utbrändhet".

Ja, det låter lite så...?

— Ja, men där ska vi inte vara, summerar Åsa, bestämt.

Hon beskriver sig som en problemlösare. Gillar inte att "hamna i träsket där allt är eländigt", understryker att man bara kan påverka vissa saker och att dem ska man ta vara på. Säger att med folk runt omkring sig klarar man det mesta, även livet med små, små barn...

Det låter som att dödsångest inte ligger för dig?

— Nej, haha!

Åsa skrattar glatt.

— En gång ordnade jag till och med en fest med tema "Carpe diem", det var när vi alla var i småbarnsåren.

Ögonen glittrar. Hennes hållning verkar genuin.

Även som tonåring var hon glad, berättar Åsa. Energifylld. Gillade när det hände grejer, det behövde inte vara resor eller något stort. Bara något.

Efter undersköterskeinriktning på gymnasiet och ett år i yrket, utbildade hon sig till sjuksköterska. Hade alltid velat det. Jobbade på flera olika avdelningar på Ryhov för att samla erfarenhet.

— Jag tycker om min sjuksköterskeroll, att vara omhändertagande. För att bli bra på det tjänar du också på att ha varit med om olika faser, att ha prövat på det akuta omhändertagandet, och det långsiktiga.

Plötsligt flyger Åsa upp från köksbordet.

— Förlåt! Kaffe?

Hon kommenterar att jag först kollar klockan innan jag tackar ja. Liksom fotografen gör när han kommer sen.

Vi hinner. Slappna av, menar Åsa, och trycker på en knapp.

Annons

Okej, hon har inga större problem med att synas. Så sett. Men mest vill hon med den här intervjun framhålla att hon uppskattar att kommunen genom att låta henne gå kursen satsar på demens.

— Jag är så himla glad och stolt över det. Det är inte så högt rankat inom vården, demens. Har inte så hög status. Och fortfarande är det lite "skämskänsla" där ute, när någon drabbas.

Sedan är hon förstås också lite stolt, att hon klarade det. All kurslitteratur på engelska, inte minst.

— Med hjälp av Google translate och min man som laddat hem appar. Jag är inte dyslektisk, bara fruktansvärt kass på engelska!

Att den gick på distans innebar också att koppla upp sig och möta kollegorna online, för de utvecklande utbytena av erfarenheter, med deltagare från hela landet.

Det är alltså många delar i stegen som lett fram till att Åsa sträcker på sig i dag.

— Det jag kan känna är viktigt i det här är ju att: det finns ingen bot. Då måste ju vi som jobbar med det kunna lindra och göra det lättare att leva, med demens. Därför är kunskapen så viktig.

Ett dilemma är att den sjuke inte har insikt i sin sjukdom.

— Jag kan inte tala om för dig att du duschade nyss, om du säger att du inte gjorde det. Det är ju människor vi har att göra med!

Hon är en av två sjuksköterskor i kommunens enda demensteam. Dit kan annan vårdpersonal vända sig med särskilda problem, för råd och stöttning. Åsa poängterar att även regionen har två diplomerade Silviasjuksköterskor, som tog examen året innan henne.

Uppgiften de alla delar, att lindra och att öka livskvalitet finns ingen mall eller något facit för, menar Åsa.

— Då måste vi lära känna den personen.

Demens kan drabba tidigt eller sent och är alltid olika. Kanske är du yrkesverksam än och kollegorna upptäcker symptomen, eller är du äldre och glömmer av att äta - men det löser hemvården. En propp kan ge skador på ett system, som talet eller minnet. Vid Alzheimers förtvinar hjärncellerna. Allt är former av demens.

Vad står ordet för, är det latin, demens?

— Latin? Det är inte det viktiga här!

Åsa blir plötsligt lite tydlig.

— Det viktiga är att folk får veta att det finns de som brinner för de här människorna!

Hon forstätter och säger att "forskningen bryr jag mig inte om", men menar att det är bra att andra gör det. För egen del vill hon bara "hjälpa dig", personen som drabbats.

— Jag möter många som har det så himla svårt. Det handlar inte bara om glömska. Utan om humör... Personlighetsförändringar.

Att synliggöra demens, stärka anhöriga såväl som yrkesverksamma inom vården runt om den sjuke, är hennes mission nu. Kursen stärkte henne själv, i kunskaper hon redan hade såväl som genom att ge nya.

Själv lämnar jag Åsa Hamringer betydligt varmare än när jag kom. Fotografen stannar kvar.

Och regnet har torkat upp.