Det finns människor idag som går runt och är kyrkskadade. Och då menar jag inte dem som bär med sig sår på grund av mänskliga relationer. I reality-serien "Morgans mission" (SVT), får vi till exempel möta en kyrka, där mobbing förekommer och skadar, men det vore också konstigt om kyrkans värld skulle vara ett undantag. Sådant finns inom alla kulturer och i alla sammanhang.

Det jag menar med kyrkskadad, går mycket djupare än så, för det handlar om själen.

I tv-programmet "När livet vänder" (29/3) får vi möta musikern och låtskrivaren Peter Hallström, som definierar sig som just kyrkskadad. Peters berättelse handlar om hur uppväxten i en from frikyrka skadade honom för livet, och han är tyvärr inte ensam. När han befinner sig mitt i livet och tror att han har lämnat sin uppväxts minnen bakom sig, hamnar han i ett åskoväder i New York och drabbas av ångesten över att det är nu som Jesus ska komma tillbaka, och att han inte kommer att få följa med till himlen.

Även om jag i min kyrkliga barndom inte befann mig på en plats, där en predikant predikade om att Jesus snart skulle komma tillbaka, så gjorde jag det under min ungdomstid, när jag kom i kontakt med den fromma frikyrkan. Det var en längtan efter att känna sig levande och bekräftad som fick det andligt radikala att kännas mycket mer spännande än det vanliga, kyrktråkiga sammanhanget.

Annons

I en kristen amerikansk film "Som en tjuv om natten" blev Bibelns Uppenbarelsebok på riktigt. Den som inte var frälst, blev inte uppryckt till himlen, utan istället lämnad kvar vid Jesu återkomst. På 90-talet kom en (också amerikansk) bokserie, som senare blev film, "Left behind", på samma tema, men i ett mer modernt format. Kanske mycket likt en postapokalyptisk "Mad Max"-film, men med den skillnaden att det var på riktigt. Det var många kvällar, när jag låg i sängen i mitt tonårsrum och bad så att knogarna vitnade: Om du Jesus kommer i natt, så låt inte mig bli lämnad kvar. Sedan somnade jag tryggt.

För Peter Hallström blev det aldrig så, han somnade aldrig tryggt. Han kunde aldrig lova att alltid vara tillräckligt frälst, han var för mycket realist. Det var något som inte stämde. Efter mycket bearbetning och samtalshjälp skrev han 1998 låten "Håll mitt hjärta, håll min själ", en av våra mest folkkära låtar, för att få lugn i sin sorg.

För mig blev det en annan väg, kanske var jag psykiskt annorlunda, kanske mindre realistisk. Min räddning blev att stålsätta mig med övertygelsen om att jag minsann var riktigt frälst, och att de utanför kyrkans väggar inte var det. Ett vi och ett dem. När livskrisen senare drabbade blev smällen desto hårdare. Det tog tid att göra upp med min förståelse av en tro och teologi som var byggd på rädsla.

Det kanske är svårt för den som inte har varit där, att förstå, för det rör vid det allra djupaste i människans själ. Det existentiella rummet. Idag har jag (och Peter) hittat tillbaka till Gud, fast med en annan ton. När Peter får frågan vad han skulle säga till sig själv som barn i sin uppväxtmiljö, svarar han: "Det är inte sant, du behöver inte vara rädd!".

Även om destruktiva andliga kulturer fortfarande existerar, så är de marginella, men de finns och unga far illa. Och du som varit där är inte ensam (i det småländska bibelbältet) om att gå runt kyrkskadad och rädd. Till dig vill jag säga samma ord som journalisten Anja Kontor säger till Peter Hallström i programmet, om hon hade träffat honom som barn: "Jag skulle bära iväg dig i filten och krama dig".

Kanske är jag idag en del av det kyrktråkiga sammanhanget. Kanske kliver jag på ömma tår, när jag inte längre vill sopa rädslan under mattan. Men jag har förstått att det sättet jag tror idag, är fullt tillräckligt.