Jenny Lilja är projektledare för Mötesplats Habo, ett integrationsprojekt som drog igång i höstas. Det är kommunen och Studieförbundet Vuxenskolan som, med hjälp av projektpengar från länsstyrelsen, driver projektet. Här finns det svenskundervisning, läxhjälp, skänkta barnkläder, stickcafé och mycket annat, och Jenny är spindeln i nätet.

Profilen: Jenny Lilja

Ålder: 37 år.

Bor: I Habo.

Familj: Man och tre barn, mellan 3 och 8 år.

Yrke: Sj..

Profilen: Jenny Lilja

Ålder: 37 år.

Bor: I Habo.

Familj: Man och tre barn, mellan 3 och 8 år.

Yrke: Sjuksköterska. Jobbar som projektledare för Mötesplats Habo.

Fritidsintressen: Sömnad, pyssel, renovering.

Tittar på: Skam.

Läser: Just nu "De förklädda flickorna i Kabul", av Jenny Nordberg.

Äter helst: Surströmming.

Idén om att skapa ett ställe där nya och etablerade Habobor kan träffas är hennes egen. Hon ville sänka tröskeln för att ta kontakt.

— Det är ganska svårt att hitta en naturlig mötesplats, säger hon.

Tidigare i år fick hon Vitsippspriset av Kristdemokraterna, med motiveringen "Jenny Lilja har med ett otroligt engagemang stort hjärta och brinnande intresse arbetat med integration i Habo bland nyanlända och ensamkommande barn. Hon har tillgodosett behov och skapat trygghet. Genom sitt eget engagemang har hon skapat engagemang hos andra. Jenny har stått upp för människors lika värde."

Nyckelordet verkar vara engagemang.

— Jag måste alltid engagera mig i någonting.

När HVB-hemmet i Habo skulle läggas ner för några år sedan startade hon en namninsamling. Kanske inte lika mycket för att beslutet verkligen skulle stoppas som för att det inte skulle få gå obemärkt förbi. Hon ville lyfta upp det i ljuset och visa att det fanns många som inte höll med.

— Sen är jag väl en sån som är ganska driven, och vill jag kämpa för någonting så går jag "all in" på det.

Hon ger ett lugnt intryck. Det är inga stora gester eller höjt tonläge, inte ens när hon pratar om de ensamkommande barn och ungdomar vars oro för utvisning hon delar varje dag. Många av dem har självmordstankar, de flesta som Jenny kommer i kontakt med har ännu inte fått besked om de får stanna i Sverige.

Intervjuer, åldersbestämningar och utredningar känns som en ogreppbar djungel för dem. Utan familj i ett nytt land.

— Det är svårt att förklara, för jag tycker ju att Sverige gör fel, säger hon.

Annons

Många av dem hon möter som har kommit hit utan sina föräldrar är av afghanskt ursprung. Men det betyder inte att Afghanistan är hemma för dem.

— De kanske har flytt från Kabul när de bara var några år på grund av förföljelse.

Många har levt i Iran och har sin familj där.

Hon ifrågasätter att de ensamkommande barnen och ungdomarna anses ljuga tills motsatsen är bevisad, medan det är tvärtom för brottslingar. De unga hinner skapa ett liv och ett sammanhang i Habo men riskerar sedan att utvisas till ett land de inte känner, berättar hon.

Hur gör du för att orka med?

— Det går upp och ner. Det är jättemycket som är positivt med jobbet, att stötta och hjälpa, göra något som betyder något för någon.

Genom rörelsen #vistårinteut har hon fått kontakt med andra som jobbar med asylsökande ensamkommande barn och ungdomar. Hon menar att de tillsammans blir en stark röst som faktiskt kan påverka politiken, och tar som exempel att Miljöpartiets kongress sa ja till ett förslag om en andra prövning om uppehållstillstånd för dem som kom 2015.

Jenny har jobbat som akutsjuksköterska på Ryhov, senaste tiden på 30 procent vid sidan av sitt arbete i Habo, men har nu sagt upp sig helt. I pipeline finns ett projekt i Jönköping där hon ska hjälpa ensamkommande unga som fått uppehållstillstånd att få kontakt med svenska familjer.

I Habo hjälper hon också till när familjer som fått besked att de får stanna ska få ordning på sin tillvaro.

— Är man kommunplacerad så kommer man till en tom lägenhet, säger hon.

Hon får telefonsamtal från integrationshandläggare hos kommunen om familjer som sovit på golvet, utan vare sig möbler eller sängkläder, i flera nätter. Barnen gråter och fryser. Jenny hyllar Haboborna som verkligen har slutit upp och skänkt allt möjligt till sina nya grannar.

— Det går ju inte om man inte har volontärer, säger hon om sitt arbete.

Det hot och hat som florerar på sociala medier tycker hon inte att hon märker av i Habo. Men de som är svårast att nå fram till är svenskar som inte har träffat någon från ett annat land innan. Det finns många förutfattade meningar.

— Jag har ju också lite fördomar, det har väl alla, säger hon.

Som till exempel att afghanska män nog inte tog så mycket hand om sina barn. Men nu vet hon att även de papporna bär runt på barnen mycket, och gärna i bärsele.