Just nu befinner jag mig mitt uppe i en skrivprocess.

Denna kommer, om jag sköter mina deadlines, leda till att jag hösten 2018 publicerar min första skönlitterära roman.

Att vara igång med en bok igen, och dessutom i ny form, är en väldigt stor sak.

Så stor att det var omöjligt för mig att inte låta dagens krönika handla det.

Jag har tidigare publicerat fyra ungdomsromaner, en långnovell och snart två bilderböcker. Jag är väl, vad man i min bransch skulle säga, etablerad. Jag har mer erfarenhet än när jag debuterade 2003, har fått priser för mina tidigare prestationer men trots detta är känslan när man börjar skriva en ny bok densamma.

Det vill säga: man är lika vilsen varje gång.

Hoppet om att den här gången ska bli annorlunda, att nybörjarmissar kan undvikas och både underlätta och effektivisera arbetet finns alltid.

Tyvärr fungerar det aldrig så.

Ens kreativa process är ändå densamma, så också akilleshällarna, och en ny bok innebär alltid att börja på noll, oavsett gamla meriter.

Det börjar med en idé

Vi tar det från början.

För att överhuvudtaget börja skriva en roman krävs naturligtvis: en idé.

Annons

För mig kommer den ofta plötsligt, liksom från någon annanstans, och när detta inträffar känns det i hela kroppen, här har jag det! Detta är en smått euforisk händelse och en förutsättning för att man ens ska orka börja, men det är arbetet därefter som avgör om idén håller i skrift. Visst handlar det om talang, men lika mycket om riktigt hårt arbete, och kanske framförallt, konsten att aldrig nöja sig förrän varje punkt är på rätt plats.

Efter idén uppstår tusen valmöjligheter kring hur historien ska berättas. Första person eller tredje? Imperfekt eller nutid? Själv testar jag alltid ett antal sidor med olika varianter och väljer det som passar bäst just den här gången. Ibland är jag säker genast, ibland dröjer det, ibland tar jag hjälp av en yttre läsare.

Därefter är det dags för det jag kallar rasselskrivandet, ett relativt kravlöst kräkande av text som inte sällan är högst undermålig. Det vill säga, ett antal högst fragmentariska scener och lösa karaktärer, där majoriteten kanske kommer strykas bort längre fram, då det kan visa sig att de inte tillför ett skit.

Poängen med rasslet är enbart att få ur sig ett material att arbeta med.

Att genom skrivandet treva sig fram till berättelsens kärna.

Och att längre fram osentimentalt våga slänga delar som skaver är minst lika viktigt som den text som blir kvar, vilket som hamnar var kan tyvärr inte kan förutspås från början.

Dramaturgi

Efter cirka hundra sidor ska rasslet benas upp till en mer genomtänkt dramaturgi. Det är här det verkliga arbetet kommer in och från och med denna stund är man aldrig ledig.

Romanen tar nu ett steg in i huvudet, kräver uppmärksamhet tjugofyra timmar om dygnet vilket gör att man ständigt är på jakt efter saker ”man kan använda sig av” i bygget som äntligen börjat hitta sin form.

Den följer med in i duschen, när man lägger sitt barn, ser en serie, men man ser den egentligen inte, utan snarare inspireras, uppmärksammar dramaturgiska grepp som man blir sugen på att testa morgonen efter. Innan dess lär man dock vakna mitt i natten av meningar som måste kapas bort eller avgörande scener som ska in. När skrivandeprocessen är igång på riktigt delas verkligheten mitt itu, den utanför, och den i huvudet, vilket är både härligt och besvärande på samma gång och begrepp som åtta timmars arbetsdagar är långt borta.

Huvudet sover aldrig.

Svårt drömyrke

Jag skriver inte det här för att gnälla.

Att vara författare ses ju som, och är, ett drömyrke, men jag skulle ljuga om jag påstod att tanken ”aldrig mer” inte dyker upp. Eftersom perioderna ”alltid mer” också finns, kan jag inte låta bli, och att jag dessutom har uselt minne är kanske är något att vara tacksam över i det här fallet.

För varje gång glömmer jag ju hur svårt det är.

Jag glömmer det så till den milda grad att jag, istället för att satsa på det jag redan kan, huvudstupa kastar mig ut på nya områden. Men, jag har inget val. Vad jag ska, nej, måste, skriva om kommer som sagt från någon annanstans och då är det ”bara” att lyssna, våga och hänga med.