Var tid har sin uppsättning framtidsscenarion och om man tar några av 2017 års främsta orosmoln och drar trådarna tillräckligt långt – ja, då hamnar man i de skräckbilder som Johannes Anyuru målar upp i sin nya bok. ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” handlar om ett Sverige präglat av systematisk avhumanisering och om artificiellt minne i dödens tjänst.

Framför allt är det en roman om terrorism.

Johannes Anyuru på SmåLit

Johannes Anyuru är en av fyra författare som deltar i SmåLits kvällsprogram. Scenprogramme..

Johannes Anyuru på SmåLit

Johannes Anyuru är en av fyra författare som deltar i SmåLits kvällsprogram. Scenprogrammet arrangeras den 4 februari på Jönköpings Teater under ledning av Emilia Söelund, kulturredaktör på Jönköpings-Posten, samt den 5 februari på Cupolen i Värnamo, där samtalet leds av journalisten Erik Lindfelt. Biljetter till scenprogrammet kan bland annat köpas via Plusklubben.

- Som författare har man ett ansvar att skriva om de mardrömmar som hemsöker ens egen värld. Alla vanliga muslimer hemsöks idag av den terror som sker i islams namn. Det är som om en demon stulit ens identitet.

Det finns författare vars boksläpp klassas som en litterär händelse. Johannes Anyuru är en sådan. Debuten 2003 var ett omedelbart genombrott och senaste romanen, ”En storm som kom från paradiset” från 2012, höjdes till skyarna och renderade en rad utmärkelser.

Nervositet och förväntan

Livet på tröskeln till första boksläppet på fem år präglas av nervositet och förväntan. Känslorna dränker han i arbetet med nya skrivprojekt och i vardagen med familjen. Sedan förra romanen har han hunnit bli fyrabarnsfar; styvfar till tre söner och nybliven pappa till en flicka som sover medan vi talas vid.

- Mitt skrivande är i hög grad drivet av oro, nervositet och ängslan. De känslorna kan vara lika drivande som glädje och lycka.

Den nya boken är Johannes Anyurus första fiktiva roman. Med den har han upptäckt konstruktionens betydelse för ärendet. Att intrigen i sig är en metafor.

Om författaren

Ålder: 37 år

Bor: På Hisingen i Göteborg

Familj: Hustru, en nyfödd dotter och tre s..

Om författaren

Ålder: 37 år

Bor: På Hisingen i Göteborg

Familj: Hustru, en nyfödd dotter och tre styvsöner.

Aktuell med: ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” som kommer ut i mars

Tidigare verk: Diktsamlingarna ”Det är bara gudarna som är nya” (2003), ”Omega” (2005) samt ”Städerna inuti Hall” (2009). Romanerna ”Skulle jag dö under andra himlar” (2010), ”En storm som kom från paradiset” (2012).

Största upptäckterna gäller dock själva ämnet. Tidigare förundrades han över att terroristerna inte förstår hur de gör det omöjligt för honom och alla andra vanliga muslimer att leva i Europa. Nu har han insett att just detta är deras mål.

- En person som jag ska inte kunna leva här, utan ska tvingas välja sida i ett krig som de vill dra in hela världen i.

Rättfärdigt våld

Till insikterna hör också föreställningen om rättfärdigt våld. Han ursäktar sig lite, tankarna framstår som banaliteter. Ändå, eller just därför, är de sanna på riktigt: Våld går alltid att rättfärdiga. Samtidigt leder våld alltid mot avgrunden. Därför måste någon våga vara den bättre sidan och inte reagera med att trappa upp.

Boken ringar in terrorismens väsen på ett intressant sätt. Den skildrar hur terror, parallellt med sin helt genomgripande verkan på mänskligt liv och på världens politiska dagordning, är en tom gest, nästan på låtsas.

- Vilken bra läsning! Terror är teater. Den är dels en teater utåt, när en människa avrättas på film ska det vara så bestialiskt som möjligt. Men den är också en teater inåt. Man visar makt fast man är maktlös. Man visar upp en extrem religiositet fast man inte har tro. För mig är detta en teologisk fråga. Om man på riktigt tror att Gud finns behöver man inte straffa människor som avbildar profeten. Den frågan ligger i Guds händer, inte i människans. Det hotar inte mig.

Ideologiska stämningar

Johannes Anyurus författarskap har från början speglat samhällets ideologiska stämningar och skildrat det så kallade förorts- och utanförskapslivet. Romanen från 2012 handlade om hans pappa, den ugandiske stridspiloten som kom till Sverige för att slippa förtryck, och som besviket tvingades inse att det nya landet inte såg någon användning för hans kunskap och erfarenhet.

Frågan om integration är fortfarande ett minst sagt högst levande och debatterat ämne. Ändå har kartan förändrats rejält. Som författare oroas Johannes Anyuru över hur högerpopulismens frammarsch påverkar språket. Hur offentliga personer kan komma undan med rena lögner, trots att de motbevisats.

- Man upprepar en lögn för att visa att man har makt. Det görs även av vänstern. Vi kan alla se det i våra bubblor! Språket har blivit maktredskap istället för ett verktyg för att nå varandra.

Nyligen spreds ett klipp som visar hur en man blir avslängd från ett amerikanskt flyg på grund av att han talar arabiska. Mannen säger ”Det är 2016, hur kan det här hända?”. Exakt så har Johannes Anyuru reagerat när han utsatts för rasism: ”Hallå, det är 2015, det är inte möjligt!”. Rasismen har setts som en rest av något som är på väg att dö.

- Det som händer nu när någon blir utsatt är att det är SD som använder repliken: ”Det är 2017, det är nya tider, rasistkortet funkar inte längre”. Idag är det den självklara antirasismen som bedöms vara arkaisk och tillhöra historien.

Konverterade till islam

För tio år sedan konverterade Johannes Anyuru till islam. Nya boken inleds med en bön. Gud är en vän, säger han. Någon som talar genom dotterns skrik, solens ljus på träden och ångesten han känner när han gjort fel.

Den som vill höra klagovisor om trons undanskymda plats i ett sekulariserat Sverige får dock gå någon annanstans. Visst är tron satt på undantag. Men han kan gå i moskén varje fredag, be hemma, klä sig i muslimska kläder om han skulle vilja.

Johannes Anyuru har svårt att tycka att de troende ska ha mer.

- Jag vill inte kräva saker utifrån min religion. Min tro är en juvel men den tillhör inte den här världen. Om någon tycker att min tro är fånig berör det mig inte.

Frågan knyter an till diskussionen om terrorism, och är ett av skälen till att han tycker att rasism är ett för trubbigt begrepp för att beskriva dagens främlingsfientlighet och högerpopulism. Hos både islamofober och hos de islamister som blir kränkta av att deras religion förlöjligas finns en grundläggande missuppfattning av vad tro är, menar han.

Du kommer från småländska Växjö, hjärtat i Vilhelm Moberg-land. För några år sen utnämnde DN:s läsare Utvandrarsviten till den svenska litteraturens bästa verk. Vad säger det om oss att främlingsfientligheten blir alltmer högljudd samtidigt som vi utser ett migrationsepos till den starkaste berättelsen om vilka vi är?

- Det säger att DN:s läsare kanske inte är SD:s kärnväljare. Samtidigt visar det på något djupare som handlar om oförmågan att se sig själv i andra. Jag tror att även människor som röstar på SD kan tycka att utvandrarsviten är viktig och bra. Problemet är att man i Karl-Oscar och Kristina ser två fina människor som vill skapa nya liv, men i flyktingen enbart ser spillran som behöver hjälp.

En av de viktigaste sakerna han ville göra med sin första bok var att visa att en flykting är mer än en flykting. Precis som Karl-Oscar och Kristina är de bagare, ingenjörer, läkare, truckförare…

- Om Vilhelm Moberg börjat historien först när Karl-Oscar och Kristina klev i land i Amerika, och skildrat hur de blev bemötta där, hade det blivit en helt annan berättelse.

Läs också: Polyglott Smålit-författare berättar om skrivandet