Det här är en sällsynt modig roman – av flera skäl.

Först det estetiska. Johannes Anyuru är från början poet men har sadlat om till prosa; ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är hans andra roman. Att en så pass kreddbehängd författare som Anyuru ger sig på att skriva en sorts science fiction-roman kan ses som ett vågspel.

Johannes Anyuru

Ålder: 37 år

Bor: På Hisingen i Göteborg

Familj: Hustru, en liten dotter och tre sty..

Johannes Anyuru

Ålder: 37 år

Bor: På Hisingen i Göteborg

Familj: Hustru, en liten dotter och tre styvsöner.

Tidigare verk: Diktsamlingarna "Det är bara gudarna som är nya" (2003), "Omega" (2005) samt "Städerna inuti Hall" (2009). Romanerna "Skulle jag dö under andra himlar" (2010), "En storm som kom från paradiset" (2012).

Sedan det psykologiska. Går det att visa medkänsla med en terrorist? Å andra sidan, är det möjligt att ge en romanperson epitetet monster utan att fullständigt avhumanisera?

Och så det religiösa. Att som troende muslim i romanform diskutera militant islamism och ta avstånd från den är naturligtvis en självklarhet, men faller förmodligen inte i god jord i alla kretsar.

Slutligen – och nu kanske jag avlägsnar mig en bit från mod och kommer in på angelägenhet – är det den politiska aspekten. Johannes Anyuru låter väsentliga delar av sin roman utspela sig i en mycket nära framtid, där muslimer och andra för samhället misshagliga måste skriva på ett medborgarkontrakt eller stämplas som Sverigefiender.

Jag läser och ryser; det ligger helt i linje med vissa politiska åskådningars vilja. Och det känns inte mer bekvämt i en kontext där det nyss kommit en EU-dom om religiös neutralitet i arbetslivet – den gäller alla religioner, men få tror väl att en sådan dom fällts om det inte ansetts att just muslimska symboler är ett problem.

Och då har jag inte ens nämnt den snabba förskjutning i islamofobisk och allmänrasistisk riktning som skett på många håll i världen, senast manifesterat i Holland där högerpopulisten Geert Wilders lyckats normalisera det som ansågs extremt för bara ett par år sedan.

Johannes Anyuru: De vill tvinga oss välja sida

Annons

Det börjar med att tre unga terrorister iscensätter en blodig attack mot en serietidningsbutik i Göteborg. Ägaren Christian Hondo – ett namn misstänkt likt Charlie Hebdo – och den satiriske konstnären Göran Loberg – en karaktär misstänkt lik Lars Vilks – är måltavlor för dådet som genomförs i Daeshs (IS) namn.

Av de tre överlever bara en ung flicka. Två år senare besöker bokens berättarjag – en författare misstänkt lik Johannes Anyuru – henne på en rättspsykiatrisk klinik sedan hon bett att få träffa honom. Hon är svårt schizofren och ger honom en bunt papper där hon skrivit ned en historia om den mörka framtiden.

Hon säger sig komma från denna framtid och ha tagit kropp i en annan person. Hon har kommit tillbaka för att förhindra det hon tycker sig ha varit med om: Ett rasistiskt samhälle där Sverigefienderna stängs in i ghetton och utsätts för dödliga experiment. På städernas gator härjar ”riddarhjärtan”, en sorts fascistisk mobb som till synes ostört kan trakassera muslimer.

I den vanliga värld där författaren hälsar på flickan är hon en psykiskt labil belgiska med ett förflutet i ett mystiskt fångläger i öknen, som tagit sig till Sverige och hamnat i sällskap med de militanta islamisterna som föraktar vanliga muslimer och hatar resten av världen.

Av denna ramhandling väver Johannes Anyuru en komplex och samtidigt lättillgänglig romanväv. Den som vill läsa ”De kommer att drunkna…” som underhållningslitteratur kan utan vidare göra det. Även om det är mörk underhållning, men det kan ju också gälla bättre kriminalromaner.

Det går också att hitta bottnar i en mängd som höjer det här långt över genomsnittsromanen. De politiska, religiösa och psykologiska implikationer jag nämnde inledningsvis är några av dem, tid och identitet ett par andra. Svåra frågor ställs, Anyuru lämnar i hög grad över till läsaren att hitta svaren. Omkvädet ”Allting kunde ha varit annorlunda” är uppfordrande: Hur då?

Ger efter för poeten

Hur historien berättas är nästan lika intressant som att följa den. Johannes Anyuru skriver på en i grunden lugnt framflytande prosa. Då och då, plötsligt, ger han efter för poeten i sig. Om smärtan när flickan torteras: ”Den var ett regnande tomrum, strålar av ingenting.”

Det som skapar verklig svindelkänsla i läsningen är dock de olika tidsplanen, och frågan som länge förblir obesvarad: Är flickans framtidsvisioner något hon verkligen upplevt, eller bara resultatet av hennes psykos? Det vore orätt mot dig som ska läsa romanen att ge ett svar på den frågan, men jag tror inte att jag spoilar om jag säger att svaret är rejält omskakande.

Johannes Anyuru har skrivit en roman som skulle kunna avfärdas som spekulativ. Men när den så småningom hinner sjunka in kan jag mycket väl landa i ett annat s-ord: Storartad.

Läs vår intervju med Smålit-författaren Johannes Anyuru här.