I början av år 1940 underströk Jönköpings-Posten att Sverige verkligen var neutralt, att landet inte lutade mot västmakterna (12/1 1940). Teologie och filosofie kandidaten David Hedegård skrev under rubriken »Kristendomen och kriget« att den »djupaste orsaken till kriget var själviskhetens makt i vårt släkte« (15/1 1940). JP markerade en förstående inställning till Italien. Man sades där försöka skapa en front mot den sovjetryska imperialismen (22/1 1940).

Under finska vinterkriget gav Sverige Finland stort stöd i form av vapen, krediter och frivilliga, men det fanns en opinion som ville att Sverige också skulle sända reguljära trupper till Finlands hjälp. Här stod JP helt på Per Albins och regeringens sida och tog avstånd från tanken på svenska trupper till Finland (19/2 1940). Inte desto mindre användes stora ord för att beskriva Finlands kamp: »Finland vårt blödande broderfolk som genom sin heroiska strid för västerländsk civilisation mot österns barbari är idag i färd med att skriva ett sällsamt kapitel i historiens sällsamma bok«, och Sven Stolpe skrev att Finland var mänsklighetens soldat (20/2 och 23/2 1940). Den tunga freden följde för broderlandet, men JP försvarade alltjämt den svenska politiken gentemot Finland (18/3).

Så kom då den 9 april 1940. JP hade dagen innan en jätterubrik om att Norges neutralitet var kränkt, eftersom det norska territorialvattnet hade minerats av de allierade. Därefter nyheten om det tyska angreppet på Danmark och Norge. Ytterligare en dag senare skrev Agne Hamrin om »mötet mellan Sovjetstaten och det Europa som trots allt ännu bekänner sig till frihetens idéer«. Detta innebär således ett påstående att även Nazityskland bekände sig till frihetens idéer – dagen efter det tyska angreppet på de nordiska länderna. Än en gång prisade JP Per Albin Hansson, som talat för den strikta neutraliteten (13/4 1940).

En dålig förutsägelse stod JP för den 8 maj då man skrev att helt säkert skulle Neville Chamberlain även i fortsättningen ha trådarna i sin hand. Två dagar senare var han avsatt, och Winston Churchill var premiärminister. JP skrev att det var ett fruktansvärt allvarligt, ett fruktansvärt sammanbitet och ett fruktansvärt illusionsfritt tal som utgick från Churchills mun. Efter katastrofen i Dunkerque prisade JP Churchill för att han nämnde tingen vid deras rätta namn, och han sades åtnjuta imperiets fulla förtroende (5/6 1940).

De norska trupperna kapitulerade den 7 juni. En kort tid därefter godkände den svenska regeringen transitering av tyska trupper på svenska järnvägar. Även detta beslut stöddes av JP, som skrev att samlingsregeringen hade förtroende inom alla lager av vårt folk. Dock noterades att Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning var mycket kritisk mot beslutet och begärde utrikesminister Günthers avgång, medan Göteborgs-Posten stödde regeringsbeslutet (6/7 och 8/7 1940).

Man kan lägga märke till att JP:s ton var mycket mer kritisk mot Sovjets ockupationspolitik än mot Tysklands. När Sovjet lade beslag på de baltiska staterna sades att frihetens sol gick ner (13/7 och 22/7 1940). Påfallande är att marskalk Pétain berömdes, när han lät Frankrike genomgå en rekonstruktion »mot favoritvälde och penningvälde, i stället arbetets, familjens och fosterlandets rättigheter«. Senare skrev JP att en förutsättning för regimen Pétain-Lavals fortbestånd var att man skulle lyckas uppnå ett verkligt och djupt samförstånd med Tyskland (15/7 och 4/12 1940). JP uttalade också under sommaren 1940 sin förståelse för en europeisk »nyordning« som skulle syfta mot en ekonomisk enhet (29/7 1940).

Intressant är att den som i Jönköpings-Posten tydligast och tidigast drog upp en gräns mot nationalsocialismen var Sven Stolpe. Redan den 7 maj 1940 skrev han om »Landsförräderi«, där han nämnde svenskar som ville ha en tysk seger: genetikprofessor Herman Nilsson-Ehle, historieprofessor Gottfrid Carlsson, båda Lund, dr Rütger Essén, Sven Hedin och dr Astrid Cleve von Euler. Han varnade för all dragning till våldsläror och maktromantik (25/7 1940). Under hösten fick Stolpe ett mycket konkret angreppsmål i Fredrik Böök, som framhållit för Lunds studenter att de borde anpassa sig till den nya ordningen i Europa, ett tal som blivit spritt som en understreckare i Svenska Dagbladet. Sven Stolpe skrev en kommentar i JP exakt en månad senare under rubriken »Svensk kulturkris« att han många gånger uttalat sin beundran för Fredrik Böök. Nu fann han däremot att det var ytterst märkligt att Lunds studenter jublat åt Bööks tal med uppmaningen att de skulle söka den sanning som förändrade världen. Samtidigt angrep Stolpe den lundensiske juridikprofessorn Karl Olivecrona som hyllade satsen att makt är rätt.4

Senhösten 1940 kom ett förebud om att JP också på ledarplats skulle skärpa attityden mot den nazistiska våldspolitiken. Det noterades att den norske »oxfordförfattaren« Ronald Fangen hade fängslats, och Fangen var en av Yngve Hamrins mest uppburna idoler. Harry Blomberg följde upp ledaren med en artikel där han framhöll att Quislingregimen hade fängslat Fangen på grund av »Oxford« (19/11 1940 och 10/1 1941).

Annons

Efter krigföring under ett drygt år, där de huvudsakliga motståndarna var Tyskland och Storbritannien kunde det ha varit naturligt att lyfta fram Tysklands exempellöst hänsynslösa utrikes- och krigspolitik. Så gjorde dock inte Jönköpings-Posten i en ledare i början av 1941. I stället framhölls i en beundrande ton: »De tyska vapnen ha haft framgångar som torde vara tämligen enastående i mänsklighetens blodiga historia« (10/1 1941).

Sven Stolpe polemiserade mot Eyvind Johnson, utgick från Frankrikes sammanbrott och menade att man borde syssla även med enskilda männi-skors förbättring. Han fick svar av litteraturhistorikern Örjan Lindberger, som gans-ka mjukt skrev att den goda viljan inte saknades i Oxfordgrupprörelsen, där-emot den politiska klarsyntheten. Stolpe tackade för inlägget men fortsatte att angripa Eyvind Johnson, som sades vara en effektiv inspiratör av nazistiska stämningar i vårt land (21/1 och 4/2 1941). Man märker att Sven Stolpe ofta var en klok man, men att omdömet klickade när han kom in på Eyvind Johnson.

Det var händelserna i Norge som gjorde att Jönköpings-Posten började bli tydligt antinazistisk. Tidningen uttalade beundran för den norska kristenheten som stod emot Quislingregimen, och senare framhölls att här kämpades om Norges själ, om samvete och tro (15/2 och 22/2 1941). Men fortfarande användes betydligt starkare ord om sovjetisk ockupation än om tysk. I en ledare den 30 april talades om den baltiska tragedin, om hur de tre baltiska staterna miste sin frihet. Den röda floden sades välla fram och dränka allt i sin väg.

Stundom använde JP ett språk som påminde om Nazitysklands. Axelmakternas militära framgångar på Balkan och i Nordafrika sades ha gjort amerikanarna ytterst betänksamma. »Med amerikanarna menas i detta sammanhang det amerikanska folket – till skillnad från den lilla men inflytelserika klick av krigshetsare som grupperat sig omkring president Roosevelt. Amerikanarna uppges sålunda numera tvivla inte bara på Englands seger utan också på att England alls skulle kunna räddas undan den hotande katastrofen av ett förintande nederlag« (3/5 1941). Främst är det talet om krigshetsare kring president Roosevelt som leder tankarna till Nazityskland.

Jönköpings-Posten fortsatte att försvara den svenska regeringspolitiken, nu gentemot amerikanska tidningar som ansåg att Sverige gjort för stora eftergifter till Tyskland (6/5 1941).

Försommaren 1941 gjorde JP än en gång en dålig förutsägelse. Den 18 juni bedömdes en ny överenskommelse mellan Hitler och Stalin vara i görningen. Fem dagar senare skrev tidningen om blodiga strider på östfronten. JP:s linje var att Sverige med all makt måste hävda sin självständighet och »säga nej till varje engagemang som innebär ett avsteg från den hittills med gott resultat bedrivna politiken«. Dagen efter informerades dock om att Sverige sagt ja till att en division av tyska armén skulle få transporteras över svenskt territorium. JP:s kommentar var att detta var ett steg i det ovissa. »Trycket utifrån har alltså blivit så starkt på vårt land att regeringen sett sig nödsakad att göra vissa medgivanden, ägnade att allvarligt äventyra vår ställning som neutral makt och, i värsta fall, vår fred.« Tidningen framhöll vidare att den svenska statsledningen vägrade engagera vårt land för den ena eller andra sidan i stormaktskriget. Det var bra att veta att alla mer betydelsefulla läger och skiftningar i svensk opinion var företrädda vid konungens rådsbord. Man bedömdes vara enig i regeringen men inte i riksdagen, och enligt tidningens förmodan hade vädjan från Finland fått fälla utslaget (26/6 1941).

Än en gång var det Sven Stolpe som bäst bevakade den antinazistiska linjen. Han skrev om fältmarskalk Mannerheims dagorder, »litterärt lika klangfullt, politiskt lika oförsiktigt som hans första dagorder under förra kriget«. Stolpe talade om risken att Finland allierade sig med icke-nordiska ideologier och vände Norden ryggen (4/8 1941).

Den 1 september skrev JP att Hitler med fog kallades Europas herre. Men åter var det Norge som drog uppmärksamheten till sig. Tidningen skrev att norskt motstånd slogs ned med vapenmakt och att det var förbjudet att vistas ute mellan klockan 20 och klockan 5. JP hade en särskild korrespondent i Norge, Ole Haugen, och i september lyfte han fram kampen mot norska LO och arkebuseringarna av arbetarledarna Viggo Hansteen och Rolf Wickström (10/9, 11/9 och 15/9 1941).

Fortfarande var JP:s linje dock oenhetlig. Tidningen skrev om Baltikum och framhöll att en järnridå drogs ned för dessa länder, då Sovjet erövrade dem. Nu hade järnridån gått upp, när Tyskland erövrat området. JP nämnde inte att den sovjetiska ockupationen ersatts av en nazitysk, en förändring som en del tyckte var till det bättre, andra inte.

I slutet av 1941 inträffade händelser av avgörande betydelse. Den tyska hären körde fast utanför Moskva och Sovjet kunde gå till motangrepp. Japan anföll USA vid Pearl Harbor, och Tyskland förklarade krig mot USA. Allt detta nämndes givetvis av Jönköpings-Posten, men den stora betydelsen framgick knappast.

I början av år 1942 skrev Harry Blomberg om »Svenskt livsprogram«: Alla högtalare i Europa hojtade om »nyordning«, men vi svenskar betackade oss för varje »nyordning« som inte innebar ett högre mått av sanning och barmhärtighet än den vi blivit vanda vid. Vi skulle avvisa med större eftertryck än någonsin varje förtryck av den enskildes samvete, varje förtryck av folkens frihet, varje förtryck av för stundens makthavare misshagliga raser. Blomberg skrev att Sverige var det enda evangelisk-lutherska folk som ännu stod utanför kriget. Han var stolt över den svenska traditionen och slutade med orden »Svenska linjen är den kristna linjen« (2/1 1942).

Fortsättning följer...