Som tidigare nämnts hade Jönköpings-Posten den 1 februari 1933 en ledare signerad av Josef Hamrin. Det var på dagen 40 år sedan han kommit från sin examen i Uppsala till en plats i Jönköpings-Postens redaktion. Då var tidningen 28 år gammal. Josef Hamrin uppehåller sig i artikeln utförligt vid kampen för proportionella val. Nu accepterades sedan länge proportionella val av de frisinnade. Jönköpings-Posten hade också kallats krigshetsare. Nu var det annat ljud i denna fråga från Svenska Morgonbladet. För honom, Josef Hamrin, hade vid redigeringen av tidningen det avgörande varit »en levande tro på Gud och den han har sänt till försoning för världens synder«. I nykterhetsfrågan hade Josef Hamrin blivit besviken på de bildade. Nu fick man vara glad och tacksam för understöd i denna kamp från håll som man förr bekämpade, det vill säga från Systembolaget.

En annan tillbakablick gjorde hovrättsrådet Karl Johan Ekman (11/9 1933). Han hade suttit 29 år i riksdagen och i en följd från 1908. Han hörde till Jönköpings läns valmansförening, och han räknade upp alla i valmansföreningen som han samarbetat med: Carl von Mentzer och K. J. Gustafsson i första kammaren och i andra kammaren J. G. Hazén, J. Sjöberg, J. W. Bengtsson, C. A. Danielsson, Erik Räf, J. A. Jonsson i Hökhult, Bernhard Nilsson i Landeryd, Edvard Johansson i Häradsköp, Malcolm Johansson, A. R. Rosenquist, P. M. Gabrielsson, C. J. Jonsson i Mörkhult, Ernst Göransson i Falla och C. O. Johanson i Huskvarna. Ekmans utomordentligt konservativa inställning framgår av att han tyckte att det kunde ha räckt med den lindmanska rösträttsreformen från 1907. Ekman nämner att för 30 år sedan hade bildats Riksdagens grupp till främjande av kristen livsåskådning, KLG, sedermera benämnd Kristligt nationella riksdagsgruppen. Varje torsdag hade den en andaktsstund.

1933 var ju ett dramatiskt år med stort fokus på Tyskland, där nazisterna tog makten den 30 januari. Även Sverige hade sin dramatik i uppgörelsen kring krispolitiken. Samtidigt stod det klart att en förändring höll på att ske i fråga om partistrukturen på den borgerliga sidan.

 

Vid sidan av utrikes och inrikes politik kan nämnas att Jönköpingslaget Tord kunde besegra Gais, Allsvenskans serieledare, inför en rekordpublik på 3328 personer, att Jönköpings-Posten anordnade en propagandastafett kring Jönköping, men att Tord, Jönköpings bästa fotbollslag, hade en blygsam placering i Södra mellansvenska serien (division III) och att Sven Jerring skrev kommentarer efter friidrottslandskampen mellan Sverige och Norge (1/5, 22/5, 11/8 och 8/9). Yngve Hamrin skrev om Olle Hedbergs Fria på narri och tyckte att boken innehöll för mycket om sexuallivet. Harry Blomberg menade att Ivar Lo-Johanssons God natt jord var höstens mest betydelsefulla roman (11/12 och 16/12). När Harry Blomberg fyllde 40 år skrev Yngve Hamrin en artikel och tackade honom för ett gott och uppskattat medarbetarskap (19/12). Även filmer kunde behandlas. »I korsets tecken« av Cecil B. de Mille fick mycket beröm av Jönköpings-Posten. Den religiösa filmen diskuterades, och både Sigfrid Estborn och pastor Olof Thulin var klart positiva. Men tydligen var det inte nödvändigt att filmen var religiös. »Gösta Berlings saga« med Greta Garbo som Elisabeth Dohna karakteriserades som ett mästerverk (4/4, 3/5 och 22/11).

 

Även 1934 var ett dramatiskt år. Adolf Hitler konsoliderade sin ställning i Tyskland, bland annat genom »de långa knivarnas natt«. Efter president Hindenburgs död blev han det tyska folkets »Führer«, inte bara rikskansler. Per Albin Hansson och den socialdemokratiska regeringen i Sverige konsoliderade sin ställning. På den borgerliga sidan var det av betydelse att folkpartiet tillkom som ett nytt parti. Det var viktigt bland annat i Jönköpings län, där Jönköpings läns valmansförening gick i graven och likaså, med viss fördröjning, Jönköpings Läns Tidning.

Jönköping fyllde 650 år, men firandet blev nedtonat. Det talades om att man skulle ha en minnespelare med Magnus Ladulås i toppen, men Jönköpings-Posten tyckte att det räckte med ett pensionärshem på Rosenlund (10/1 och 13/4). När själva jubileumsdagen närmade sig hade Jönköpings-Posten en bilaga som skildrade Jönköpings stad 1284–1934. Yngve Hamrin skrev en dikt till Jönköping, och brodern Agne skrev en ledare från Wien om Jönköping som eldens stad. Statsminister Hansson kom inte till Jönköpings jubileumsfest utan ersattes av det konsultativa statsrådet Karl Levinson (11/5, 16/5, 18/5 och 19/5).

 

Annons

Sverige besegrade Tyskland i friidrott med 101 1/3 poäng mot 100 2/3, efter en bragdbetonad insats av von Wachenfeldt i slutstafetten (3/9). Fullständig accept hade Jönköpings-Posten dock inte fått för sin idrottspositiva linje. Tidningen försökte sig på ett slags kohandel och skrev att om kristna kretsar ställde sig avvisande till teater, dans och slippriga biografföreställningar, vilket var naturligt, skulle det vara svårt att få med sig ungdomar om man inte ens tolererade friluftsliv och kroppsövningar. Sabbaten var en särskild fråga men, skrev Jönköpings-Posten, lördagen kunde bli en halfholiday. Diskussion hade uppkommit också efter det som kallades Vättermarschen, och tidningen ville »leda in idrotten på sunda och goda banor«. Jönköpings-Postens linje accepterades dock inte generellt, utan insändare inflöt, framför allt mot idrott på söndagar (13/10, 20/10 och 30/10).

 

För ovanlighetens skull kunde Jönköpings-Postens läsare ta del av en biografannons. Annonsen gjorde reklam för en film på Röda Kvarn, »Årets största musikfilm«, Schubertfilmen »På sångens vingar« (16/4).

Den oerhört energiska arbetsmänniskan Josef Hamrin tycktes kunna börja njuta av livet. Trots viktiga händelser som förändrad partistruktur gjorde han i maj och juni tillsammans med sin hustru Beda en resa till Mellanöstern. Så småningom började artiklar därifrån publiceras i Jönköpings-Posten. Nu var det inte fråga om Smålands Jerusalem utan resan gick från Jönköping till Jerusalem. Det framhölls att det var en gammal önskan från Josef Hamrins sida att få komma till Jerusalem. Den längsta etappen var från Kalmar till Alexandria. Josef Hamrin beskrev det som en angenäm resa och han hälsade till alla, inte minst till kamraterna i drätselkammaren, som det var synd om, särskilt på kvällarna (26/5). I Egypten fann Josef Hamrin att landet var en länge försummad missionsuppgift. Dock gladde han sig mycket över att Sveriges sändebud i Kairo, friherre Bildt, var en flitig bibelläsare (16/6 och 22/6). Så småningom kom makarna Hamrin till »Det heliga landet«; Josef beskriver Nazaret och Galiléen, och makarna badar i Döda havet (29/6, 21/7 och 25/8).

På vägen tillbaka till Sverige var Josef och Beda Hamrin tillsammans med sonen Agne i Oberammergau, och Agne berättar i brev till Carl-Olof hur trevligt det varit att vara tillsammans med föräldrarna (9/6 och 19/6 1934). Den gamla motsättningen mellan far och son tycktes vara borta.

En viss koppling fanns mellan Josef Hamrins långa resa till Jerusalem och hans död. Den 19 november 1934 var han på logen Heimdal i Jönköping och talade om resan till Jerusalem. Sedan blev han sjuk. Han hade fått en svårartad bronkit, och den 3 december avled han. Vid hans dödsbädd var familjen samlad. Grete Müllermeister, Agne Hamrins fästmö, var i Jönköping för första gången. Vid dödsbädden fanns också representanter för Jönköpings-Postens redaktion, för Alliansmissionen och för Frälsningsarmén.

 

För Jönköpings-Posten var samma dag hela första sidan inom svart ram. Agne Hamrins tidigare nämnda minnesruna var publicerad. Fritz Hägg skrev att ett av Josef Hamrins sista bekymmer var att överta Länstryckeriets publikationer, och så fortsatte han:

»Det från en ringa början så storartat utvecklade Halls bolag står idag utan hans kraftfulla ledning. Förlusten är till synes oersättlig.«

Följande dag, den 4 december, fortsatte minnesorden. Fritz Hägg skrev om Josef Hamrins politiska insats, om hans arbete med Jönköpings läns valmansförening men också om hur han med intresse lade sin hand vid folkpartiets bildande, då han i detta på visst sätt såg en arvtagare till valmansföreningen. Han var inte helt fri från farhågor för det nya partiets utveckling och framtid, men han hade den tillförsikten att smålänningarnas inställning till folkpartiet skulle vinna respekt och aktning inom andra delar av landet.

Fortsättning följer...