Redan i början av 1990-talet när jag gjorde min första sommar som lokalredaktör i Norrahammar förvånades jag av alla de människor som vågade öppna sin dörr och släppa in mig.

En oftast alldeles okänd människa med block och penna som de delade med sig av sina berättelser till.

Många år senare fortsätter jag att stå där med block och penna, får möta både glädje och sorg och fascineras över att de fortfarande vill öppna sina dörrar.

Ibland har jag inte vetat alls vad jag ska möta, någon gång inte ens vem och det händer då och då att hjärtat klappar riktigt hårt av nervositet. Vi har skrattat tillsammans, kanske fällt några tårar och varit förbannade ihop.

Så också 2017. Många är de möten som blivit artiklar och några av dem minns jag mer. Som det med HLK-studenten Amanda Wernersdotter som skickade med uppmaningen – se mig som person eller pedagog. Fokusera inte på min rullstol.

— Det finns människor som inte vill, kan eller orkar berätta sina historier, men jag vill, kan och orkar och det tänker jag fortsätta med, sa Amanda och fick åtminstone mig att tänka ett varv till

Läs porträttet här: Jag har CP, men jag är inte CP, jag är Amanda

Annons

Att åter få träffa min klasskamrat från lågstadiet Fredrik Carlquist var också speciellt. Då, på 70-talet i ett klassrum på Rosenlundsskolan, brölade hans saxofon så att både små och stora diskret och försiktigt satte fingrarna för öronen.

I dag låter det mycket bättre. Fredrik Carlquist lever på musiken, håller fast vid sin saxofon och bor sedan många år i Spanien, i Sitges några mil från Barcelona.

För Fredrik har jazzen aldrig gått över

En varm sommardag fick jag sedan träffa två mänskliga solstrålar. Mörkhåriga, lika gamla och alltid med ett leende till den som möter dem.

Båda heter de Sussi och jobbar sedan många år tillsammans på Myrorna i Jönköping.

— Vi har alltid kul. Till och med om vi sitter på en öde plats ute i skogen, sa tjejerna och gjorde min dag lite gladare.

När hösten gjort sitt intåg och Skärstadalen lös i gult och orange hälsade jag på hos Erkki Salminen, en 77-åring nära till leendet men också med ett stort allvar.

— Man kanske inte ska säga så men jag har haft tur både i början och i slutet på livet, säger Erkki som fyra år gammal skickades från finska Karelen till Rudu utanför Huskvarna.

Erkki har mött både kungen och Ronnie Peterson

2017 var för övrigt också året då jag för första gången intervjuade ett hus, närmare bestämt Slottsvillan i Huskvarna.

En dam i sina bästa år som i över 120 år har tronat nedanför berget. Sett människor komma och gå och tittat ut över sin stad. Fabriken på ena sidan, bostäderna på den andra och mellan dem Vättern.

Välkommen in!