Pär Grännö, Janne Wrangberth, Elin Elderud och Robert Eriksson är alla fotografer på Jönköpings-Posten. Om det så är början av en karriär eller slutet av ett liv skildrar de livsöden i Jönköping genom sina linser. Det är de som är där när det händer något.

Nu vänder vi fokuset till fotograferna själva – vad tar ni med er från året som gått?

Pär Grännö

Annons

En återkommande tanke såhär dags varje år är att det har väl inte hänt något särskilt. Efter att jag kallat upp mina bilder ur arkivet från det gångna året kommer nästa årliga återkommande tanke. - Ja, just det ja! Sedan strömmar minnen och ansikten i en strid ström i takt att bläddrandet sker. Lite sifferkuriosa är att under 2017 publicerades 1 780 av mina bilder i tidningen.

Janne Wrangberth

Mitt år genom kameralinsen kantades av enorm glädje och djup sorg. Det förstnämnda stod så klart HV71 för när de tog sitt femte SM-guld i historien. Jag hade ynnesten att fota alla finalmatcherna och sedan som ensam fotograf dokumentera HV-grabbarnas firande på kortegen genom staden - för att ansluta till en kokande folkskara i Knektaparken. Det mest berörande uppdraget var att bevaka Issa Iskanders begravning i en fullsatt Sofiakyrka.

Elin Elderud

Året som gått genom min kameralins. Det ska sägas att det numer inte bara är stillbilder som tas, utan det blir mycket film som fångas i den där linsen också. Några ögonblick som fastnat på stillbild är när HV71 fick hissa Le Mat-pokalen i folkhavet som samlats i Knektaparken på första maj. Välförtjänt efter längsta möjliga slutspel. J-södra fick däremot se sig besegrade och nedflyttade till superettan. Med och motgångar som det är i sportens värld och det har speglat sportåret i Jönköping.

Robert Eriksson

När jag summerar årets bilder minns jag tyvärr många tragiska händelser. Jag tänker givetvis på nazistdemonstrationerna i Göteborg där extremt många poliser försökte hålla anhängare till Nordisk motståndsrörelse (NMR) och motdemonstranter ifrån varandra. Jag besökte Hans Mannefred på sjukhuset som berättade om sin obotliga cancer och om hur det är att möta döden.

Men det tillhör ju jobbet som journalist och fotograf. Man möter livsöden och berättar om dem.