Ahmad Memar vill jobba. Han föredrar arbete framför att sitta hemma i väntan på att börja läsa svenska på SFI. Det berättade han i ett reportage i JP för en tid sedan.

Tack vare ett initiativ från Alliansen i Jönköping får Ahmad och andra nyanlända snabbt komma ut i samhället i stället för att göra ingenting innan de erbjuds en studieplats. Denna väntan är något de flesta nyanlända får vänja sig vid. Tiden från ansökan till beviljat uppehållstillstånd ökade i och med den omfattande migrationen 2015, och även om ansökningsprocessen går betydligt snabbare i dag, består en stor del av nyanländas tid i Sverige av att avvakta.

Det innebär ett rejält slöseri, både för individen och för samhället. Ännu värre är att denna väntan oftast fortsätter även när personen har fått uppehållstillstånd och slussas vidare för att etableras. Det kan ta flera månader innan dessa personer får börja läsa på SFI, Svenska för invandrare, och under den tiden betalas etableringsstöd till de blivande SFI-eleverna.

Att ge bidrag utan krav på motprestation gör alla till förlorare. Individen får signalen att det nya landet inte tror på hans eller hennes förmåga att bidra, och samhället får stå för den kostnad som en onödigt utdragen integration innebär.

Annons

Sysselsättningsprojektet infördes på prov och är ett litet, men viktigt, steg i rätt riktning. Lyckligtvis har utbildning- och arbetsmarknadsnämnden beslutat att satsningen ska fortsätta, och det finns gott hopp om att även kommunfullmäktige ska ge samma besked.

Att initiativet kommer från Alliansen förvånar inte. Det är inom denna idésfär som förståelsen för arbetets viktiga roll märks mest. Det är också inom borgerligheten det finns insikt om behovet av att sänka trösklarna till arbetsmarknaden, och det är därför välkommet att januariavtalet mellan C, L, S och MP på riksplanet innehåller reformer för detta. Med initialt lägre löner skulle en person som är ny i Sverige snabbt kunna få ett riktigt jobb. Lönen skulle inledningsvis vara något lägre under den period som hon eller han lärde sig språket och jobbet. Därefter skulle ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad samt lönen successivt stiga.

Skillnaderna mellan partierna syns bland annat genom vilka frågor politiker prioriterar. Detta blev tydligt under ledarsidans intervjuserie ”9 frågor inför 9/9” som publicerades inför höstens val. Där berättade partiernas lokala toppkandidater hur de ville utveckla Jönköping under den kommande mandatperioden. Det var överlag intressanta och givande samtal som pendlade mellan djupa ideologiska ställningstaganden och sakpolitik av praktisk karaktär.

En av politikerna stack ut lite extra genom sitt starka engagemang. Det var Ann-Marie Nilsson (C), kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande. Hon kom direkt till intervjun från ett företagsbesök i Taberg. Där hade hon och hennes partiledare, Annie Lööf, träffat en företagsledare som arbetade systematiskt för att erbjuda praktik till nyanlända. Det var inte enbart av omtanke om de nyanlända, utan handlade lika mycket om företagets behov av arbetskraft. Duktiga praktikanter kunde nämligen lära sig både språket och jobbet på arbetsplatsen, och utvecklades därmed till potentiella anställda.

Ann-Marie Nilsson berättade lyriskt om hur ett enskilt företag kunde göra en stor insats för integrationen, och en del av samtalet kom att handla om hur kommunen och det lokala näringslivet skulle kunna samarbeta bättre på området.

De övergripande frågorna, som de nämnda trösklarna till arbetsmarknaden, beslutas på nationell nivå och är något som den nytillträdda regeringen bör prioritera. Men under tiden finns mycket kommunerna själva kan göra. För Jönköpings del kan det handla om att utöka integrationssatsningen till att även omfatta näringslivet. Om kommunal verksamhet behöver extra händer gör sannolikt företagen detsamma.