I fredags vid lunchtid ringlade en liten kö i vallokalen i Juneporten. Peter Ahlberg var en av Jönköpingsborna som gick in i båset och därefter lämnade sin valsedel till valförrättarna. Han kan också ha varit en av de svenska väljare som försökte knuffa Liberalerna över fyraprocentsspärren. Åtminstone om hans beskrivning av att ha röstat på ”det parti som är mest EU-vänligt” syftade på just Liberalerna, som länge har marknadsfört sig för att vara just detta.

Kvällen blev minst sagt en rysare för L. SVT:s vallokalsundersökning, Valu, gav prognosen 4,4 procents väljarstöd. Och värre skulle det bli; det första, preliminära valresultatet visade 4,1 procent. Men motgångar och nervositet är inga nyheter för L. Valrörelsen inleddes ju på sämsta möjliga vis när den relativt kända toppkandidaten Cecilia Wikström petades. Enligt vallokalsundersökningen tyckte bara sju procent av väljarna att ersättaren Karin Karlsbro var avgörande för ställningstagandet. Om det preliminära valresultatet står sig ser hon ut att som enda partirepresentant ta plats i Bryssel.

En och annan liberal nagel lär ha bitits ner under de två timmarna mellan SVT:s Valu och de första preliminära valresultaten. När partiet kunde andas ut något vid 23-tiden på söndagskvällen lär känslorna ha varit dubbla: Besvikelse över det halverade stödet, men glädje över uppgången på EU-nivå.

Annons

För det blev en paradoxernas kväll. Trots att de svenska väljarna är EU-positiva som aldrig förr, och trots att klimatet lyfts fram som den viktigaste valfrågan, blev det alltså närmast fiasko för L och en minskning för MP, de två partier som bygger sin identitet på Europasamarbetet respektive klimat och miljö. Nästa paradox handlar om att Liberalernas och Miljöpartiets nedgångar går tvärtemot den europeiska trenden med starkare muskler för de liberala och gröna partigrupperna.

På de flesta svenska partiers valvakor rådde på söndagskvällen feststämning. Alla ville framställa sig som vinnare. Moderaternas anledning var ett resultat som var något bättre än befarat. M:s valrörelse har präglats av en tydlig ambivalens, där toppkandidaten Tomas Tobé har verkat mer positiv till ett kristdemokratiskt lagom än ett liberalt ja till fördjupat samarbete.

Det relativt glädjande beskedet för M möts dock av ett magplask i Bryssel. Den konservativa partigruppen EPP minskar rejält, vilket även den socialdemokratiska partigruppen gör.

Och extremhögern går som väntat framåt, om än i mindre utsträckning än väntat. Det vore lätt att deppa ihop över uppgången för de högerpopulistiska och nationalistiska krafterna. Om den italienska inrikesministern Matteo Salvini dessutom lyckas bilda sin stora högernationalistiska partigrupp i Europaparlamentet, då blir de EU-kritiska partierna organiserade på ett sätt som ger dem betydligt mer makt än tidigare.

Ett ljus i tunneln är dock att den liberala partigruppen Alde går framåt. Uppgången beror till stor del på att den franska presidenten Emmanuel Macrons parti har anslutit sig till gruppen. Varifrån stödet kommer spelar dock mindre roll. Ett starkare Alde kommer att få större möjlighet att agera vågmästare i parlamentet. Det behövs. För det är betydligt bättre att liberala, konservativa, socialdemokratiska och gröna parlamentariker styr än att makten ligger hos demokratiskeptiska krafter som helst ser att unionen imploderar.

De svenska Liberalerna hade en nervös kväll. Men på EU-nivå stärks den liberala partigruppen Alde.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Eu