Det är inte lätt för riksnyheter att nå ut i mediebruset samtidigt som Almedalsveckan stjäl mycket uppmärksamhet. Information utan Almedalskoppling kommer mest från borgerliga opinionsbildare som misstolkar liberalism som rätten att skada andra, och därför ondgör sig över det nya rökförbudet på uteserveringar.

Det är synd, för en viktig uppgift har hamnat i skymundan.

Efter åtta års felriktad inkluderingstanke öppnar nu utbildningsminister Anna Ekström (S) för att se över hur mindre undervisningsgrupper skulle kunna underlätta för elever med särskilda behov. Det sker i form av ett tilläggsdirektiv till en pågående utredning som skulle ha presenterats i söndags, men som har skjutits upp till januari 2020.

Utbildningsministerns uppvaknande kommer sent, men är välkommet.

Sedan 2011 har exempelvis barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, inte längre rätt att gå i särskola. I stället har de hänvisats till vanliga klasser, vilket i alltför många fall har resulterat i att inlärningen har hämmats. Elever med dessa funktionsnedsättningar fungerar helt enkelt inte mitt bland alla intryck som en klass på 25-30 elever genererar. En del blir så utmattade att de ger upp och blir så kallade hemmasittare, vilket Dagens Nyheter under våren har uppmärksammat i en artikelserie.

Även Hall Media har berättat om problematiken. Förra året beskrev föräldern Pia Wallenborg i Smålänningen hur hennes autistiske son tvingades gå i en vanlig mellanstadieklass trots att han inte på långa vägar kunde leva upp till de ställda kunskapskraven. Hennes uppmaning till kommunen att starta en resursskola fick inget gehör.

Annons

I april i år bekräftade hon för ledarsidan att läget var fortsatt tufft. Om hon inte krävde att sonen gick till skolan varje dag skulle han snabbt bli en hemmasittare, är hennes analys.

Ledarsidan efterlyste då en nationell strategi för att dels arbeta förebyggande, dels hjälpa de elever som i dag sitter hemma i stället för att gå på lektionerna. Fenomenet hemmasittare har blivit alltmer känt, men fokus har legat på att beskriva problemet, inte att lösa det.

Ett av Almedalsveckans alla seminarier handlade om just lösningar, om hur dessa elever kan vägledas tillbaka till skolan. Arrangör var utbildningsföretaget Learnox, som bildades för några år sedan som ett dotterbolag till en resursskola. Orsaken var att grundaren upplevde att behovet var så stort att det krävdes en organiserad verksamhet. I dag anlitas bolaget av kommuner som har testat allt men inte lyckats få tillbaka eleven till skolbänken. En lärare utses som har daglig, digital kontakt med eleven. Den första tiden handlar om att hitta en rutin och ge eleven tid att få förtroende för läraren. Enligt verksamhetsansvariga Susann Hillbäck sker framstegen ofta kort efter den första digitala lektionen, och i de flesta fall kommer eleven på sikt tillbaka till skolan.

Det förvånar inte att konceptet kommer från näringslivet. Men sättet att arbeta med elever som har isolerat sig hemma måste inte nödvändigtvis utföras av privata företag. Offentlig verksamhet borde inspireras av upplägget och själva arbeta på liknande sätt. Och tyvärr lär det finnas behov av både privata konsultbolag och kommuners egen verksamhet. För när en elev vägrar gå tills skolan har det redan gått för långt. Det är en tragedi för den enskilda eleven, men innebär även en orimlig samhällskostnad: Varje elev som lämnar skolan utan fullständiga betyg riskerar att kosta samhället mellan 12 och 15 miljoner kronor.

Nu syns ett svagt men glädjande tecken på att ett förebyggande arbete kan vara på gång. Förhoppningsvis leder regeringens kommande översyn i första hand till att den S-ledda regeringen inser behovet av fler resursskolor, och i förlängningen att landets kommuner låter särskilda undervisningsgrupper bli ett av flera verktyg för att anpassa undervisningen till varje individs behov.

Att få med sig skolpersonalen blir knappast något bekymmer. Lärare och rektorer – de som vistas nära eleverna – har länge sett behovet, men utan möjlighet att hjälpa skolans mest utsatta.