När Maciej är 17 år förändras allt. Hans hemland, granne med Sverige, har successivt trappat upp hatet och trakasserierna mot judar. Han är vagt medveten om det, men likt flertalet medborgare i kommunistdiktaturen ställer han inga frågor. Och det gäller ju ändå inte honom.

Men nu kommer alltså Maciejs mamma och säger att hon är judinna och att de måste lämna Polen.

Pappan blir kvar, det är för riskabelt att ha honom med. Det är sent 1960-tal och sista gången de ses. När sonen många år senare återvänder för att begrava sin far är han nära att bli gripen — hans tillfälliga inresetillstånd påstås vara falskt, men det får han veta först långt senare.

50 år senare ska han, en prisad journalist, skriva en bok om sin familjs bakgrund och de antisemitiska påtryckningar som fick 13 000 judar att lämna Polen (Maciej Zaremba, Huset med de två tornen, Svante Weyler Bokförlag, 2018).

Han ska då beskriva det som att han sonar sin oskuld. Oskuld? Ja, han vill betala för att han slapp växa upp med vetskapen att tillhöra en sort som de styrande ville göra sig av med.

De som minns andra världskriget blir allt färre, och det har gått nästan ett halvt sekel sedan journalisten Maciej Zaremba kom till Sverige som flykting. Hans berättelse handlar om dåtid, men känns tyvärr alltför aktuell för vår tids Europa.

Innan vi går vidare: Nej, jag påstår verkligen inte att en ny förintelse står och lurpassar. Inte heller att tusentals medborgare i något av våra grannländer kommer att behöva flytta. Men den utveckling vi ser runtom i Europa går heller inte att ignorera. Ord som Polen, Ungern, Österrike och Italien ger helt andra associationer i dag än för bara några år sedan.

Annons

Den senaste veckans händelser på EU-området är både upplyftande och deprimerande, och framför allt är de symptom på vår samtid. Efter att under flera år mer eller mindre passivt ha sett på när Ungern har åsidosatt demokratin och rättsstatens principer, röstade EU-parlamentet i onsdags för ett så kallat Artikel-7-förfarande. Det innebär att man ska inleda en undersökning om, och i så fall hur, Ungerns regering har infört lagar som strider mot EU:s grundläggande fri- och rättigheter.

En liten delseger för anständigheten, ett nederlag för ful-nationalismens frammarsch.

EU-parlamentarikern, sverigedemokraten och före detta Jönköpingsbon Kristina Winberg gick som väntat i taket. I Sveriges Radios Studio Ett hävdade hon att unionen inte ska sätta sig över det ungerska folket, som bör få bestämma över sitt eget land.

Det skulle hon ha haft rätt i, om det gällde frågor som skatt, sjukvård eller kanske vilka infrastrukturprojekt som Ungern ska satsa på. Nu gick hon dock så långt som att ifrågasätta de bevis som låg bakom den rapport som EU-parlamentet grundar sitt beslut om Artikel-7 på. De så kallade bevisen — som i själva verket är obestridlig fakta — består av lagar och regler som regeringen Orbán har infört. Det gäller bland annat akademins frihet och möjligheten för frivilligorganisationer att bedriva verksamhet.

Helt offentlig information, med andra ord. Dessutom finns forskning på hur pressfriheten har sjunkit. Enligt Reportrar utan gränser dök pressfriheten från plats 18 när Orbán tillträdde 2010, till dagens plats 73.

Kristina Winberg påstår även att EU ”ger sig på” Ungern eftersom unionen är missnöjd med landets migrationspolitik.

Visst, EU är kritiskt till hur landet motsätter sig ett fördelningssystem av asylsökande, men anledningen till den kommande granskningen gäller framför allt hur landet snörper åt friheten för sina egna medborgare.

Förra veckan röstade 17,5 procent av svenskarna på ett parti som beundrar länder som Ungern och Polen, ett parti som inte ser några problem med att ett lands regering inskränker pressfrihet och tar kontroll över rättsväsendet. Det är ett parti som hatar liberalismens frihetstanke.

När jag tidigare har nämnt kopplingen mellan Sverigedemokraterna och länder som Ungern och Polen har vissa hört av sig och ifrågasatt partiets påstått positiva förhållningssätt. Personerna har velat se bevis. Varsågoda, här kommer ett urval av tillfällen från de senaste månaderna då Sverigedemokraterna har ställt sig på de alltmer odemokratiska krafternas sida (Källa: Nyhetssajten Eupopartalen):

· 23 februari: Martin Kinnunen protesterar i riksdagens EU-nämnd mot EU-kommissionens åtgärder för att hindra Polen från att undergräva rättsväsendets oberoende: ”Vi betraktar detta som nationella angelägenheter som Polen röstat igenom inom ramen för sitt eget demokratiska system. Vi tycker inte att man ska gå vidare med ett varningsförfarande, och vi säger nej till ekonomiska sanktioner.”

· 13 april: Kinnunen går vidare i EU-nämnden och hävdar att Sverige inte ”ska lägga sig i polsk inrikespolitik”. Han betonar även att linjen är väl förankrad inom partiet. Han tillägger dock att det finns en gräns, om Polen skulle börja med ”massarresteringar eller skenavrättningar”, då kan EU ingripa.

· 9 maj: Enligt ett protokoll är Sverigedemokraterna emot EU-kommissionens förslag att ställa vissa grundläggande villkor på medlemsländer som får EU-pengar.

Efter sin utredning kommer EU-parlamentet sannolikt fram till att Ungern bör få en varning, vilket kan leda till att landet mister sin rösträtt i unionen. Men det sistnämnda lär inte hända. För ett sådant beslut krävs enhällighet, och Ungern kan räkna med stöd från sin bundsförvant Polen, vars egen utveckling har inspirerats av just den ungerska premiärministern Viktor Orbán. I torsdags meddelade även Tjeckien att landet ställer sig bakom Ungern.

En frisk nationalism ger stolthet för det egna landet och nyfikenhet på grannen. Grundas den tvärtom på misstänksamhet och strävan efter ett ”rent” folk måste omvärlden reagera.

En paradox är att längtan efter det rena i slutändan smutsar ner. Nu sprider sig dyngan från denna ful-nationalismens bakgård. EU har tagit ett litet, men viktigt, steg att skyffla bort de bruna högarna. Det arbetet ska Sverige stödja, och samtidigt greppa kvasten i vårt eget hus.

Än ser vi bara lite skit i hörnen, men vi har arbete att utföra här hemma också.

Relaterat: Kajsa Kettil: Till dig som överväger att rösta på SD
Eu
EU