Den här veckan har mina tankar vandrat 25-30 år tillbaka i tiden. De har stannat till vid utomhuslekarna under uppväxten i ett klassiskt bostadsområde under 80- och 90-tal. Det egna huset satt åt ena hållet ihop med grannens förråd, och åt andra hållet satt det egna förrådet ihop med andra grannens hus.

Likt våra byggnader länkades vi boende samman. Ute på gården fanns alltid lekkompisar, och – kanske ännu viktigare – inomhus fanns vuxna som höll ett öga på oss genom köksfönstret. Konflikter fick vi i första hand lösa själva, men när det behövdes uppenbarade sig en förälder redo att se till så att inget spårade ur.

Resultatet blev frihet under ansvar. Oftast redde vi oss själva, men ingen unge kunde räkna med att oupptäckt palla äpplen eller busringa på någons ytterdörr. Sannolikheten var stor att ett kringsmygande gäng skulle mötas av ett ”Hallå, vad håller ni på med?” av Kerstin, Malin, Marianne eller någon annan uppmärksam vuxen.

I måndags väcktes åtal i fallet med den hemlöse man i Huskvarna som misstänks ha mördats i början av augusti. En 16-årig pojke åtalas för mord på Gheorghe ”Gica” Hortolomei-Lupu. Även en 14-årig, icke straffmyndig, pojke misstänks ha deltagit i dådet.

Förundersökningsprotokollet, en 1 600 sidor lång sammanställning av förhör, iakttagelser och redovisning av bevismaterial, är hjärtskärande läsning. Bit för bit målas bilden upp av en bostadslös EU-migrant som tillbringar sina dagar tiggande utanför en butik i centrala Huskvarna, och nätterna i park en bit bort. Han blir vid upprepade tillfällen uppsökt av ungdomar som hånar honom och kastar äpplen på honom. Trakasserierna blir gradvis grövre; han får öknamnet ”Pissråttan” och får stenar och urin kastade mot sig.

Annons

En kväll övergår trakasserierna i misshandel. ”Gica” blir slagen och sparkad. Våldet utförs delvis med tillhyggen som en livboj, en skylt och en vägkon. När han faller handlöst till marken fortsätter 16-åringen och 14-åringen enligt åtalet att sparka honom på halsen, kroppen och huvudet. Obduktionen ska senare visa att han avled av en inre förblödning från levern.

Det ska poängteras att ingen ännu är dömd för brottet. Faktumet att de misstänkta är minderåriga bidrar dessutom till att fallet är extra känsligt.

Men det får inte innebära att det viftas bort. Det här handlar inte om något pojkstreck. Vi talar om dödsmisshandel under en av tonårstidens ljumma sommarlovskvällar, på en allmän plats utan någon vuxennärvaro mer än offret.

Det är då jag tänker på Kerstin, Malin och Marianne. Var fanns deras motsvarigheter i Huskvarna? Var befann sig de vuxna som borde ha mött ungdomarna med ett ”Hallå, vad håller ni på med?”? Syftet är inte att skuldbelägga enskilda personer, men om vi ska lära oss något av händelsen är det oundvikligt att ställa frågan.

Relaterat: TV: Detta har hänt i ”Gica”-fallet – på 200 sekunder

Jag tror att vi måste börja med att ändra vår syn på begreppet ”våra barn”. Kanske borde vi inspireras av det klassiska uttrycket att det krävs en by för att uppfostra ett barn?

Frågeställningen blev aktuell 2015 när statsvetarprofessorn Robert Putnam kom ut med boken ”Our Kids”, alltså "våra barn”. Putnam myntade för snart 20 år sedan begreppet socialt kapital, som kortfattat innebär den tillit som skapas i demokratiska samhällen när människor ägnar sig åt föreningsverksamhet och andra gemensamma aktiviteter.

Hans senaste bok handlar bland annat om hur det som förut innebar hela bostadsområdets eller byns ungar, nu syftar till den enskilda familjens barn.

Temat tas även upp i boken ”Them – Why we Hate Each Other and How to Heal” av den amerikanske senatorn Ben Sasse. När Ben Sasse och hans fru ville slå sig till ro och bilda familj sökte de något som liknade deras egna uppväxtår med ungdomsidrott och ideellt engagemang. De drog snart slutsatsen att familjer i dag lever mer isolerat och mindre i gemenskap med andra.

Gheorghe ”Gica” Hortolomei-Lupu på Kyrkhjälpens informationsmöte i Hannas vardagsrum i Huskvarna våren 2018.
Foto: Mikael Good

De är logiskt att den som inte känner grannbarnen inte heller är lika benägen att bry sig om vad dessa sysslar med.

Den utvecklingen kan vara farlig. En liten tröst är dock att den tragiska händelsen i Huskvarna ser ut att mobilisera goda krafter. JP kunde förra veckan berätta om hur Jönköpings kommun och ett flertal lokala organisationer går samman för ökad samverkan när det gäller ungdomar. Förhoppningsvis inspirerade den inledande kärleksmanifestationen den 13 november även människor på andra håll i landet att lyfta blicken och bli mer observanta.

En människa kan givetvis inte hållas ansvarig för någon annans gärningar. Men för vårt gemensamma bästa kan det vara värt att ibland vara den där besvärliga vuxna som ifrågasätter.

Ett värdigt samhälle börjar med att vi vågar stå upp för rätt och fel, även när det känns obekvämt. Om vi vill ha vettiga vuxna får vi hålla koll på allas barn. Våra barn.