Jag tvekade. Inte skulle väl jag? Hur skulle omgivningen, och chefen, uppfatta det?

Jag som snarare varit ovanligt förskonad från sexuella trakasserier, skulle jag verkligen breda ut mig i tidningen och berätta om vad som hände för länge sedan på en annan arbetsplats, som något slags blandning av offer och effektsökare?

Ja, det skulle jag. För ja, jag också. Jag berättade om hur en mycket äldre, manlig kollega gav sig på mig utomhus efter middagen under en personalfest. Hans händer var plötsligt överallt, och han såg ut att roas av att jag först stod inträngd mot en stängd dörr. Jag räddades av en stark stämma, en ännu starkare motvilja samt ringrostiga men fungerande färdigheter i grundläggande judo.

Kollegorna gav stöd. Chefen, däremot, han försökte skyla över. Äsch, alla vet väl hur X är? Han vill inget illa, han har bara lite svårt att hålla händerna i styr bland vackra flickor. Det måste jag väl förstå?

Jag var nyanställd vikarie, med siktet inställt på ett fast jobb. Min nyss så starka stämma tystnade.

Samtidigt som chefens ord yttrades hade nämnda kollega och hans ostyriga händer gett sig på nästa kvinna, men denna gång valt någon som inte hade samma förmåga att säga emot.

En tid senare fick jag en inofficiell utmärkelse av de kvinnliga kollegorna på jobbet. Den har jag burit med mig sedan dess.

Och för precis ett år sedan, då metoo-rörelsen var på väg att explodera, skulle jag alltså skriva om det här i den lokaltidning jag då jobbade på.

Annons

Först planerades krönikan till lördagens näringslivssida, två dagar senare. Men allt hände så snabbt. Chefen ville, fullt logiskt, publicera direkt då när frågan var ny och het. Tjoff ut på webben bara. Jag minns att jag sade att det var nog lika bra, för nästa vecka kommer frågan att ha blåst över.

Jag hade fel. Blåsten övergick i en otämjbar tornado. En tornado som har fått många kvinnor att först och främst inse att det de har utsatts för är olagligt, och därefter våga anmäla både nya och äldre trakasserier, ofredanden och övergrepp. Anmälningarnas utgång börjar vi nu se resultatet av i rättsapparaten. Sveriges Radio rapporterade på fredagen (12/10) om en granskning av 14 rättsfall som har gått till domstol där metoo direkt har omnämnts av åklagare eller advokat. Granskningen visar bland annat att kvinnor har funnit styrka i metoo-rörelsen och anmäler inte bara för sin egen skull, utan även för att förhindra att andra utsätts för samma sak. Granskningen är inte heltäckande, men visar ändå att rörelsen har gett effekt.

Tyvärr har metoo även lett till att några få män har hängts ut offentligt innan rättsväsendet har hunnit ta ställning. Det är beklagligt, men får samtidigt inte ta för mycket fokus från själva rörelsen. Och klart är att betydligt fler män har kommit undan än blivit utpekade. Året lär ha varit en nervös historia för en del av de outpekade. Jag känner till flera stycken. En av dessa personer delar länkar i sociala medier om hur synd det är om män som anklagas i efterdyningarna av metoo.

Nu kan vi konstatera att det inte rör sig om någon snabbt övergående trend. En färsk Novus-undersökning visar att en majoritet av svenskarna upplever att metoo har lett till positiv förändring. Det är naturligtvis glädjande. Men män och kvinnor har delvis olika åsikt om omfattningen. Exempelvis anser 45 procent av de manliga svarande att män som tidigare kränkte kvinnor har ändrat sitt beteende. Bara 28 procent av kvinnorna håller med.

Ett år ger gott om tid för reflektion. När min första krönika skrevs var jag övertygad om att jag minsann inte var något offer för oönskat beteende. Inte hade jag behövt anpassa mig för att undkomma osmidiga killar och män?

Men så började oinbjudna minnen knacka på. Det var en ögonblicksbild från mellanstadiet, då klasskompisen försökte visa sitt kön för några av oss tjejer. Det var praoveckorna i åttan på en sunkig krog då en av stammisarna drog fräckisar på min bekostnad, historier vars innebörd jag förstod först flera år senare. Och så var det tillfället under studietiden i Frankrike då jag och väninnan gjorde ”misstaget” att äta varsin banan på offentlig plats.

Banala händelser, kanske några tycker, och det är just där problemet ligger. Så om vi vänder på det: nog är det orimligt att hälften av befolkningen måste förhålla sig till faktumet att helt vardagliga situationer kan komma att tolkas sexuellt?

Exemplen ovan har inte lämnat några djupa spår, men de är ändå tecken på att även den minst utsatta kvinna har fått anpassa sig för att undvika ovälkomna upplevelser.

En del av anpassningen handlar om att förminska händelserna. Än i dag ägnar jag mig åt det. Jag vill till exempel så gärna tro att alla arga mejl som skickas till opinionsjournalister är formulerade som de jag får. Under ett samtal nyligen med några manliga opinionskollegor från andra ledarsidor insåg jag att så inte är fallet. De förvånades å sin sida över de reaktioner som väcks när jag skriver om främst Sverigedemokraterna samt jämställdhet.

Men detta, vill jag poängtera, är en fis i universum jämfört med vad vissa kvinnor måste stå ut med. Jag syftar på dem som utsätts för riktiga övergrepp. JP har berättat om det stödprojekt för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer, som riskerar att läggas ner samtidigt som män som slår erbjuds proffsvård.

Det är tröttsamt, och sjukt orättvist att det ska behövas, men vill vi ha förändring är det uppenbarligen vi själva som får gå i täten. Vi som är fria nog att kunna protestera måste göra det. Om inte för oss själva så för de kvinnor som inte kan, och inte minst för de flickor som har ett helt kvinnoliv framför sig.

För deras skull kan du fortsätta höja rösten. Jag också.