Det stormar rejält runt Sverigedemokraterna nu. Förutom turerna kring petningen av Kristina Winberg, Jönköpingspolitikern som kandiderar till EU-parlamentet, är det synen på public service som drar uppmärksamheten mot partiet.

Samtidigt som Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski i sin söndagskrönika tog upp betydelsen av att slå vakt om public service, rapporterade Sveriges Radio om Sverigedemokraternas förslag att stöpa om statligt finansierade SR och SVT. Föga förvånande ligger radiokanalen P3 i skottgluggen. Tillsammans med SVT2 – som bland annat sänder nyhetsprogrammen Aktuellt och Agenda – bör kanalen säljas, detta enligt en motion som väntas behandlas under landsdagarna i höst.

Det förvånar inte. Att sträva efter att minska rollen hos de medier som ägnar sig åt oberoende journalistik ligger i SD:s dna. Vad partiledaren tycker om ”skitkanalen” P3 är ju nationellt känt efter det han vräkte ur sig i programmet Morgonpasset strax före valet i höstas. Jimmie Åkessons uttalande kom efter att han hade provocerats av ett satiriskt inslag, vilket visar att detta är vad han verkligen tycker, men oftast undviker att basunera ut i offentliga sammanhang. Nu framhärdade han dock, och berättade att om han varit chef så skulle han ha lagt ner kanalen. När han ett par veckor senare gästade Skavlan i SVT hade han inget emot att väljarna skulle uppfatta honom som en politiker som stänger ner public service. På frågan om han skulle vilja se fler nedläggningar svarade han leende att ”Vi börjar med P3”.

Annons

Personligen har jag nästan aldrig lyssnat på kanalen. P3 får mig att höja skämskudden. Även när jag som yngre tillhörde målgruppen lockades jag mer av P1:s garanterat tramsfria programledare i P1 morgon, Godmorgon världen, Studio ett och Ekot. Men smaken är ju som baken, och jag betalar gärna en slant – via licens eller skatt – för att jag och alla andra ska kunna ta del av det innehåll och det tilltal vi föredrar. På samma sätt är det naturligt att teckna prenumeration på privatägda tidningar för att ta del av seriös journalistik, oavsett om den publiceras på webben eller papper.

Den som såg Jimmie Åkesson och hans sambo Louise Erixon hos Skavlan kunde lätt få intrycket av att hans uttalande var avslappnat och nästan skämtsamt. Och några hårda motfrågor från intervjuaren var det inte tal om. Men det som sades i skämtsam ton var inte på skoj. Bitter sarkasm är väl annars det närmaste humor han brukar bjuda på i offentliga sammanhang, och det är ofta uttryck som följer partiets ryggmärgsreflex att dela upp människor i ”vi” och ”de”. Det är folket mot etablissemanget, svenskar mot invandrare. Ett tydligare sätt att manifestera begreppet populism är svårt att finna.

En sak ska partiet dock ha cred för: det påminner om att det är nyttigt att utvärdera och ifrågasätta. För allt med SR och SVT är inte vettigt. Exempelvis är det rena dumheter att strössla skattepengar på Melodifestivalen, även när Sveriges bidrag blir den internationella juryns favorit.

Is it too late for love? frågade John Lundvik på Eurovision-scenen i Tel Aviv i lördags.

Känslorna för Mello är upp till var och en. Inställningen till vem som ska betala spektaklet får gärna komma upp till diskussion.

Men ifrågasättandet av oberoende journalistik – även offentligt finansierad sådan – hör inte hemma i vår liberala demokrati.