Årets Almedalsvecka blev en halvljummen upplaga politiskt sett, så här direkt efter ett valår. För besökarna blev det vädermässigt en bitvis kylslagen upplevelse. Men för många av landets förtroendevalda är klimatet rått året om. Debattklimatet alltså.

Det har Expressen belyst hela veckan genom granskningen #demokratihotet. I den första delen rapporterades om drygt 900 politiker som på olika sätt har drabbats av hot kopplade till sin person och sin politiska gärning. Flera ministrar – bland andra Peter Hultqvist, Anna Ekström och Ardalan Shekarabi – berättar för tidningen om hur de fick varsitt kuvert hem i brevlådan med ett vitt pulver och budskapet ”Snart är du död”.

Pulvret var ofarligt, och gärningsmannen dömdes i början av året av Svea Hovrätt för bland annat grovt olaga hot. Lyckligtvis har det inte avskräckt dem från en fortsatt politisk karriär. Samtidigt visar granskningen att många av de utsatta har undvikit debatter och liknande evenemang av rädsla för eventuella konsekvenser. Och så många som var tredje utsatt har någon gång de senaste fem åren funderat på att lämna politiken på grund av våld, hot eller trakasserier.

Det brukar lite svepande talas om ett ”allt hårdare debattklimat”. Alla som någon gång har öppnat Twitter förstår vad det betyder. Men det vi nu ser är fakta om hur denna samtalston kan inspirera människor utan sinne för proportioner att gå över gränsen, att begå brott. Dessa folkvalda är alltså kvinnor och män som lägger tid och engagemang – ofta på fritiden som kommunfullmäktigeledamöter – på politiken, inte för att gynnar dem själva, utan för att de vill bidra till ett ännu bättre samhälle.

Annons

Med makt följer behov av granskning. Och även medier, vi som granskar, måste vara beredda på att ifrågasättas. Den som sitter på en maktposition bör vara generös med att lyssna på och även rapportera om kritik. Men inte heller journalister ska behöva utstå hat och hot. Dessvärre ser vi alltför många exempel på reportrar, utgivare och opinionsbildare som nås av detta hat. JP har tidigare berättat om hur tidningens dåvarande ansvariga utgivare, Marie Johansson Flyckt, hotades till livet av en person som senare dömdes för olaga hot. Ännu fler händelser går mer eller mindre obemärkta förbi. Hoten kan vara subtila, som när jag förra året rapporterade om nazistiska Nordiska motståndsrörelsens, NMR:s, otillåtna manifestation i Jönköping. Då visade organisationen att den minsann höll koll på mig genom att skicka dagliga meddelanden till min mobil. Och under förra höstens politiska turbulens kontaktades jag av en man som hävdade att ”tråkiga saker” skulle hända om jag inte slutade att skriva så negativt om ett visst parti.

Jag har aldrig behövt bli rädd, däremot arg. Arg för att någon tar sig rätten att försöka styra över vad fria medier bevakar och publicerar. Arg för att det finns så många – framför allt politiker – som tvingas stå ut med betydligt värre hat och hot. Arg för att det riskerar att försvaga demokratin.

Statsminister Stefan Löfven (S) beskriver läget som bedrövligt, och öppnar upp för straffskärpningar. Men ungefär så uttryckte han sig även när Expressen genomförde samma undersökning för sex år sedan.

Än finns ingen lagstiftning som specifikt omfattar politiker, journalister, konstnärer och andra som uttrycker åsikter och/eller verkar i demokratins tjänst. Polisen har däremot börjat använda sig av begreppet demokratibrott för att samla brott riktade mot dessa yrkeskategorier. Det är utmärkt, men det behövs även straffskärpning för att markera brottens dignitet. För brotten är varken få eller små. För två år sedan presenterade Brottsförebyggande rådet, Brå, en rapport som visade att var fjärde förtroendevald under 2016 utsattes för hot, våld eller trakasserier.

Expressens granskning visar att läget är oförändrat. Av de 4126 folkvalda politiker i kommuner, regioner, riksdag och Europaparlamentet som kontaktades uppgav 903 att de har drabbats under de senaste fem åren.

Ett samhälle som accepterar detta gör sig själv en stor otjänst.

Hot