Så ser Sverige slutligen ut att få sin regering. Det är långt ifrån en önskeregering, och efter fyra månaders födslovåndor hade belöningen gärna fått vara mer tillfredsställande än ännu en mandatperiod med en socialdemokratisk statsminister.

Men, det går inte att komma runt matematiken – Allianspartierna fick ett mandat färre än de rödgröna. Med det i åtanke är Annie Lööfs (C) och Jan Björklunds (L) liberala injektion, som det så kallade januariavtalet bygger på, ett under omständigheterna stabilt sätt att genomföra så mycket borgerlig politik som möjligt.

Den senaste tidens inrikespolitiska turbulens lär dock ta sin tid att smälta för alla inblandade. Det är begripligt att Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) är besvikna, även om känslorna hos deras sympatisörer har manifesterats väl starkt. Och visst är det som Kristersson säger, att Alliansen just nu inte finns på riksplanet, samt att de två liberala partiernas roll som opposition kan ifrågasättas. Det är klart att det blir svårt att agera som en fristående opposition mot en regering vars budget de har varit med och förhandlat om. Men valresultatet gav få rimliga alternativ.

De konservativa partierna kan behöva tid att slicka sina sår. Och kanske behövs också några dagars återhämtning för riksdagens övriga partiledare. Det gäller även Stefan Löfven, vars senaste vecka kan liknas vid uppdraget hos en småbarnsförälder som försöker handla mat med fyra barn efter hämtning på förskola och fritids. Dagen har varit lång, alla är trötta och hungriga. Pappan, i det här fallet, låter efter viss förhandling de två äldsta barnen bestämma huvudingredienserna i kvällens meny. Det näst yngsta barnet dissar de köttbullar som syskonen har valt, och kompletterar med en liten förpackning falafel. Låt gå för det, kikärtsbollarna kommer inte att spräcka familjens matbudget. Läget verkar under kontroll, och kvintetten närmar sig kassan. Då går lillebror i taket. Han inser plötsligt att hans syskon har fått fördelar han själv saknar, och ett av trotsålderns alla utbrott följer. Lillebror skriker att han kommer att motverka familjens planer på att steka köttbullar, och styr därefter kosan mot hyllorna med smågodis. Pappan, lätt svettig och uppgiven vid det här laget, vet att den här sortens känsloyttringar måste ridas ut med tålamod. Han tar ett djupt andetag, tummar på sina principer och låter barnet lägga några sega råttor och hallonbåtar i godispåsen, trots att det inte är lördag. Rött, sött och gott för stunden – mindre bra för hälsan i längden.

Annons

Den lilla eftergiften gör det möjligt att betala, åka hem och laga en näringsriktig måltid.

Det är ungefär där vi befinner oss nu. På måndag väntas regeringsförklaringen läsas upp, och därefter kan fokus, äntligen, skifta från spel till sakpolitik. För enligt januariavtalet har vi mycket av den varan att se fram emot. Dokumentet argumenterar till exempel tydligt för vikten av att försörja sig genom arbete, för behovet av ett konkurrenskraftigt och innovativt näringsliv och möjligheterna att verka som företagare. Det kommer därför att bli sänkta arbetsgivaravgifter, utökat Rut-avdrag, förenklade 3:12-regler, slopad extraskatt på generationsskiften. Vidare väntas satsningar för att nyanlända snabbare ska in på arbetsmarknaden, skärpta krav på lärarutbildningen, kortare vårdköer och fler poliser. För att nämna några av de totalt 73 punkterna.

Det ska medges att det är en svaghet hos den tillträdande regeringen att Vänsterpartiet hotar med misstroendeförklaring om regeringen lägger fram förslag om exempelvis hyresregleringen och arbetsrätten. Och Jonas Sjöstedt upprepar nöjt att V minsann har fått en vågmästarroll. Det uttalandet är dock direkt felaktigt. När de vänsterpartistiska riksdagsledamöterna väl har tryckt på den gula knappen som signalerar att de tolererar Stefan Löfven som statsminister, behövs de inte längre. C, L, S och MP har tillräckligt starkt stöd för att själva få igenom sina förslag. Och det ska mycket till för att M och KD ska göra gemensam sak med V och avsätta den S-ledda regeringen.

C och L må ha begränsat utrymme som opposition. Deras uppgift är däremot inte mindre viktig: att vaka över statsministerns varje steg. Varje försök att röra sig bort från uppgörelsens liberala reformer måste stoppas.