Svenske landslagsspelaren Jimmy Durmaz orsakade en frispark. Svenska supportrar orsakade en hatstorm.

Lösningen? Mer gemenskap, nyfikenhet — och EU. Och gärna en påminnelse om att de flesta av oss varken hatar eller hotar.

Kanske var det automatiserade konton som drog i gång hatet. Det finns aktörer, både i och utanför Sverige, som gärna ser motsättningar växa.

Klart är att efter Sveriges match mot Tyskland i fotbolls-VM i lördags kväll gav sig nationalismens baksida tillkänna. Den spelare som bidrog till Tysklands 2—1-mål i slutminuten angreps i sociala medier av troll med unken människosyn. Inläggen — oavsett om de var inspirerade av botar eller användare av kött och blod — vittnade om en rå rasism som sällan skådas så pass öppet.

Samtidigt som kommentarsfälten under söndagen fylldes av främlingsfientlig dynga riktad mot Jimmy Durmaz i Sverige, skedde en annan typ av åsiktsyttring i Turkiet. President- och parlamentsvalet ledde som väntat till seger för president Erdogan och hans regeringsparti AKP, även om valresultatet har ifrågasatts. Det innebär att han för landet ännu ett steg bort från demokrati.

Erdogan är inte ensam om sitt långsiktiga projekt att nedmontera demokratin. Ny forskning, bland annat från Göteborgs universitet, visar att en tredjedel av världens befolkning bor i länder där yttrandefrihet och rättssäkerhet minskar. Till dessa länder räknas förutom Turkiet även USA, Indien och Brasilien.

Annons

Och trots att det sker mycket gott runtom i världen — som minskad fattigdom — är det klokt att reagera mot rasism. Förutom att det är oacceptabelt i sig att värdera människor utifrån grupper och ursprung, hänger främlingsfientlighet oftast ihop med en vilja att skydda sig och sina närmaste mot upplevda hot utifrån. Det brukar sällan leda framåt.

Nu ska vi inte dra på för stora växlar och likna svenska fotbollsfans med tvivelaktig moral vid en turkisk nästan-diktator. Det är däremot tydligt att tidigare självklara värden som öppenhet och demokrati ifrågasätts.

Märk väl att öppenhet inte står för oreglerad invandring. De flesta är överens om att en kontrollerad migration är önskvärd, men att ett fåtal länder inte kan göra allt.

I söndags skedde även ett förmöte inför det EU-toppmöte som inleds på torsdag, där Tysklands förbundskansler Angela Merkel desperat kommer att försöka sy ihop en migrationsöverenskommelse. Misslyckas hon hotar hennes egen inrikesminister att börja direktavvisa flyktingar vid den tyska gränsen.

Statsminister Stefan Löfven (S) är på Merkels sida, men lär inte ha mycket att säga till om när de stora drakarna samt de allmänt flyktingskeptiska Visegradländerna framför sitt motstånd mot en fördelning av migranter. Redan vid förra veckans besök av Europarådets ordförande Donald Tusk hävdade Löfven att läget såg mörkt ut inför toppmötet.

Oenigheten medlemsländerna emellan är olycklig av flera anledningar. Bristen på samsyn drabbar dels människor som söker asyl i Europa, dels länder som vill hjälpa men inte lyckas göra allt på en gång. I ett längre perspektiv leder EU:s allt djupare spricka i migrationsfrågan till att unionens gemenskap och legitimitet minskar. Den utvecklingen måste brytas.

Svensk inrikespolitik har under årets första halva dominerats av just migration. Men knappt något parti har lyft fram EU:s viktiga roll i denna och många andra frågor. Det är i stort sett bara Liberalerna som rakryggat står upp för det samarbete som har till syfte att främja fred och stabilitet.

I stället ser vi hur EU-skepticismen frodas både till höger och vänster, med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som tydligaste exempel.

Anfallaren Jimmy Durmaz är högerytter i det svenska herrlandslaget. På den politiska planhalvan finns hans namne, SD-ledaren Jimmie Åkesson, som även han anfaller från ytterkanten, tyvärr med allt större framgång. Partiet brukar ju placeras längst ut till höger, även om dess politik inom fördelning och välfärd ligger närmare regeringen än Alliansen.

När det gäller sådant som människosyn och pressfrihet liknar SD inget annat riksdagsparti. Jimmie Åkesson drar sig inte för att kritisera etablerade svenska medier. Tvärtom njuter han av att, inför sina anhängare, ge en känga till ”pk-media”, vilket han visade även under partiets medlemsmöte i Jönköping tidigare i år. Och med trånande blickar mot Ungern och Polen, vars regeringar kontrollerar public service, kan han glädjas åt att i flera färska opinionsundersökningar knipa platsen som Sveriges andra största parti.

I takt med att EU de senaste åren har ställts inför utmaningar som Brexit, ekonomiska kriser, potentiellt handelskrig och ökad migration, har tidigare EU-positiva, eller åtminstone EU-neutrala, röster dämpats. Moderater, centerpartister och socialdemokrater, ni behövs nu.

EU