Under våren har musikalen ”Matilda the Musical” spelats på Malmö opera. Romanen av Roald Dahl har sedan den kom ut 1988 trollbundit massor av unga läsare, även min dotter som fick ett musikalbesök i nioårspresent. Som förberedelse läste vi boken, och på tåget mot Malmö sökte vi information om föreställningen via mobilen. Vi såg korta filmklipp på äldre och yngre deltagare ur ensemblen, och vi lyssnade på låtar på Spotify. Romanläsandet och mobilgooglandet bidrog till en större förståelse av den maffiga föreställningen, där den musik- och dansintresserade dottern fick se jämnåriga framföra imponerande nummer på scenen.

Att ”Matilda” är en hyllning till bildning går inte att missa, och det är riktigt uppfriskande att litteratur för barn inte nödvändigtvis måste handla om fotboll eller hästar.

Huvudpersonen Matilda, spelad av Matilda Gross på Malmö Opera, kramar en bok, inte en mobil.
Foto: Malin Arnesson

Bildning och kunskap måste å sin sida inte nödvändigtvis handla om att läsa tryckta läroböcker, ibland med flera decennier på nacken. Digitaliseringen ger enorma möjligheter att ta emot färsk information om i stort sett vilket ämne som helst. Men det betyder inte att digitala enheter alltid är att föredra. Och det innebär framför allt inte att mobiltelefoner alltid bör vara närvarande, oavsett om de används aktivt eller inte.

Det blev ett reportage i tisdagens Dagens Nyheter en påminnelse om. Det beskriver ett experiment i en högstadieklass i Gränna. Mobilerna, som vanligtvis hålls instängda i en låda under lektionstid, tilläts ligga framme under en 30 minuter lång lektion för att se hur många gånger de pockade på elevernas uppmärksamhet. Resultatet? Över 2 000 notiser.

Annons

Ledarsidan har tidigare argumenterat för det orimliga i att störande mobiler ska tillåtas i klassrummet. Men det förslag på ny lag som ingår i Januariavtalet är i bästa fall bara onödig plakatpolitik. För det behövs ingen lag. Varje vettig rektor inser naturligtvis att grundregeln bör vara mobilförbud under lektionstid. Närvaron av en mobiltelefon minskar koncentration och inlärningsförmåga, även när den varken surrar, blinkar eller plingar. Digitala enheter är oslagbara i många sammanhang, men det är slöseri av dyrbar lektionstid att låta dem stjäla elevernas uppmärksamhet.

I de fall lärare ser ett behov av digitala verktyg i undervisningen kan mobiler tillfälligt tillåtas. Utgångspunkten är alltså att läraren leder lektionen och undervisar på det sätt hon eller han finner lämpligt. Förhoppningsvis leder det till en rejäl dos klassisk katederundervisning. Eleverna – oftast mycket digitalt kompetenta – behöver nöta in teoretiska baskunskaper. Det innebär att traggla glosor, öva mattetal och lära sig att rabbla upp Nissan, Ätran, Viskan och Lagan. Det är lärarens ansvar att det sker.

Bara den med tillräckliga baskunskaper vet vad hon eller han ska ska skriva i sökrutan på internet för att få tag i rätt information.

För information är oftast önskvärd. Fast vi vuxna behöver ju inte alltid berätta för barnen att de måste läsa böcker för att få upp flytet, öka läsförståelsen och tillgodogöra sig kunskap.

Det räcker oftast att det är kul att läsa spännande böcker. Hemma har vi till exempel gått över från ”Matilda” till ”Häxorna”, eftersom nioåringen nu vill ”läsa allt av den där Roald Dahl”.

Lyckligtvis är mobiler inte närvarande på hennes lektioner. Däremot ser jag framför mig ett sommarlov med återkommande påminnelser om att lägga bort mobilen och plocka upp någon av Dahls fängslande romaner.

Det är mitt ansvar som förälder att det sker. Inte lärarens.