En elev per skola – över 5 000 elever i Sverige varav 150 i Jönköpings kommun– orkar inte gå till skolan. Och med ”orkar” menas inte att de gäspar och tycker att livet suger varje måndag morgon, utan att de är så utmattade eller har andra problem som gör att de inte klarar av att vistas i en klass tillsammans med 20-30 jämnåriga.

De kallas hemmasittare. Begreppet har blivit alltmer känt, och problemet alltmer uppmärksammat. Detta gäller i allmänhet sedan den svenska skolan började genomsyras av inkluderingstanken, det vill säga målet att så många elever som möjligt ska gå i en vanlig klass. Och det gäller i synnerhet sedan 2011, när skollagen ändrades så att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, inte längre får gå i särskola utan hänvisas till den vanliga skolan. Plötsligt förväntades barn och unga med diagnoser som adhd, autism eller någon form av koncentrationssvårigheter prestera i en för dem alltför stojig miljö. Det säger sig självt att det inte går.

När inkluderingstanken slår fel blir alla förlorare; eleven som kämpar men inte lyckas anpassa sig till rådande normer, föräldrarna som på alla tänkbara vis söker lösningar, skolan som försöker anpassa situationen till elevens behov samt även övriga klasskamrater som kan behöva stå ut med bristande arbetsro och det kaos en utåtagerande elev kan skapa. I förlängningen drabbas även samhället i form av utebliven vuxenkompetens.

Annons

En av föräldrarna som kämpar är Pia Wallenborg i Ljungby. Förra året berättade hon i Smålänningen om hur hennes autistiske son gick i en vanlig mellanstadieklass där han, visserligen med hjälp av en assistent, förväntas leva upp till samma kunskapskrav som övriga klasskamrater. Hon uppmanade kommunen att starta en resursskola för elever med särskilda behov, men fick svaret att något sådant behov inte fanns, och att man inte ville sortera in dessa elever i fack. Nu, ett år senare, berättar hon för ledarsidan att situationen är densamma. Sonen går fortfarande i en vanlig klass, han klarar fortfarande inte kunskapskraven och har fortfarande stämpeln som annorlunda. Pia Wallenborg är övertygad om att han snabbt skulle bli en hemmasittare om hon inte tvingade honom till skolan varje dag. Till hösten väntar högstadiet, där sonen har fått en av få resursplatser. Ett glädjande besked för familjen, samtidigt som Pia Wallenborg tänker på de jämnåriga som behöver men har nekats plats. ”En del ifrågasätter varför jag är så öppen med min sons situation. Vi föräldrar får kriga hela tiden, och jag gör det för hans skull men även för att uppmärksamma situationen så att fler kan få hjälp” säger hon.

Det finns naturligtvis många olika anledningar till att en ung människa inte orkar gå till skolan. Ofta får föräldrarna en stor del av skulden, trots att de flesta sannolikt gör vad som helst för att deras söner och döttrar ska trivas i skolan och få godkända betyg. Att en stor andel av hemmasittarna är pojkar med NPF-diagnoser har det rapporterats om många gånger. Debatten tystnar aldrig helt, utan blossar upp med jämna mellanrum, ofta när en förälder beskriver situationen i medier, nu senast i en artikelserie i DN.

Dessa föräldrar borde bli lyssnade på i större utsträckning. De känner sina barn och förmedlar det självklara – att det inte går att tvinga någon att anpassa sig till en tillvaro hon eller han saknar verktyg att hantera.

Samhällets inkluderingsiver slår helt enkelt fel när barn med neuropsykiatriska funktionshinder får signalen att de är misslyckade om de inte kan fungera som vem som helst i en klass med 25 elever.

Jan Liwenius, psykoterapeut på Bup i Ljungby, bekräftade förra året bilden av att allt fler barn och ungdomar upplever att de inte passar in i en vanlig klass, samt att storgrupp inte lämpar sig för alla. I en artikel på jp.se kommenterade han de problem som förenar många hemmasittare. ”I stora klasser med hög ljudvolym och där läraren kanske inte klarar av att hålla lugnet blir det inte bra för de barnen. Det finns ett fåtal barn som har ett stort behov av en anpassad skolmiljö…”

I Jönköpings kommun har ungefär 1 procent av grundskoleeleverna mellan 20 och 100 procents frånvaro. Enligt grundskolechefen David Norrfjärd finns det ingen dokumentation över eventuella diagnoser hos elever med hög frånvaro. Han poängterar däremot att skolorna följer upp all frånvaro noggrant.

Det är en bra början, men det saknas en mer heltäckande bild. Så länge skolan är kommunernas ansvar behövs en nationell strategi för att dels arbeta förebyggande, dels hjälpa de elever som i dag sitter hemma i stället för att gå på lektionerna. Fram till dess står det varje kommun fritt att öppna resursskolor, eller särskilda undervisningsgrupper på de befintliga skolorna, som låter elevernas behov styra undervisningen i stället för tvärtom. På Attarpsskolan i Bankeryd i Jönköpings kommun pågår ett sådant arbete genom Resurscentrum, där ett personalteam med särskild kompetens anpassar undervisningen till de behov eleverna har, antingen i klassrummet eller i lugnare miljöer.

När individanpassningen brister sviks redan svaga barn. Och att neka människor att utvecklas optimalt är dessutom negativt för samhällsekonomin. Hemmasittare innebär en förlust för alla inblandade.