Härom kvällen stod jag bland ett 20-tal medlemmar i ett kvinnligt nätverk. Vi skålade för grundaren och nätverkets 50-träffsjubileum. I vanlig ordning dök två motstridiga tankar upp i mitt huvud: ”Visst är det bra att vi har dessa forum som lyfter kvinnor och fokuserar på vår kompetens i stället för vårt kön?” och ”Ska det här verkligen vara nödvändigt?”.

I båda fallen är svaret ja. Tyvärr. Fortfarande. Några i gruppen har mötts av skepsis utifrån, ofta av män som ställer den andra frågan men missar den första. Om man orkar sätta på sig de förstående glasögonen går det delvis att förstå. Den som utgör normen tar ofta sina privilegier för givet. Det blir en självklarhet att slippa ifrågasättas för något annat än det man presterar.

Om jag rannsakar mig själv tänker jag inte särskilt ofta på hur det måste vara för invandrare, funktionsnedsatta, HBTQ-personer eller äldre att möta samhällets mall för hur vi ”ska” vara och se ut. Men jag tror att den som på något sätt avviker från normen har lättare att sätta sig in i andras situation.

Det leder till den lite dystra insikten att så länge hälften av befolkningen anses skilja sig från normen, måste det uppmärksammas. Och just därför är det välkommet att utmärkelsen ”Årets unga ledande kvinna” hamnar under Science Parks och Handelskammarens vingar, vilket JP berättade på nyhetsplats.

Annons

Syftet med utmärkelsen är att lyfta fram en ung, kvinnlig ledarprofil, detta för att ge jämställdheten i länet en skjuts i rätt riktning.

Science Parks Maria Göransdotter Lindén sammanfattar väl orsaken till att uppmärksamheten behövs: ”Får vi inte in fler kvinnor på ledande poster så går både länet och Sverige miste om viktig kompetens.”

Samtidigt sker utveckling utan organiserade nätverk eller priser. Allt oftare hörs kommentarer som att ”de unga kvinnorna är på väg att ta över, de kommer att konkurrera ut killarna”. Värt att notera är att dessa konstateranden inte sällan kommer från män och kvinnor med söner i övre tonåren eller 20-årsåldern. Sannolikt har de noterat att sönerna förväntas anstränga sig mer, och inte kan åka gräddfil in i karriären på samma sätt som tidigare generationers unga män. ”Men glastaken, då?” brukar jag kontra med, senast i ett samtal med Liberalernas partiledarkandidat Nyamko Sabuni när hon för en tid sedan besökte Jönköping. För kvinnorna har ju länge dominerat på universiteten utan att samma representation syns på ledande poster inom näringsliv och offentlig sektor.

Det beror delvis på de klassiska maktstrukturer där män känner män och rekryterar andra män. Inte av illvilja mot kvinnor, utan av gammal vana. Men det finns fortfarande exempel på unkna sammanslutningar där till och med politiska beslut tas i slutna rum som bara män har tillgång till. Ett sådant exempel har kommit till allmänhetens kännedom i Borås, i form av en bastuklubb där socialdemokrater regelbundet har träffats. Klubbens medlemmar har gynnats när beslut har tagits och fina poster har tillsatts.

Det positiva är att dessa sunkiga klubbar inte längre anses som allmänt accepterade. Mindre upplyftande är att det inte räcker med jämställdhet på jobbet och inom politiken. Den som strävar efter att män och kvinnor ska ha lika förutsättningar att sträva efter spännande uppdrag måste även inse att verklig jämställdhet börjar hemma. Det börjar med att dela ansvaret över hem och familj mellan de vuxna i hushållet. Först när båda utför sin beskärda del av middagsplanering, gympapåspackningar och toalettskurande blir det jämlika förutsättningar att växa på jobbet.

Målet måste vara att framtidens kvinnor inte ska behöva några egna nätverk. Men innan vi når dit fyller utmärkelser som ”Årets unga ledande kvinna” en viktig funktion.