En av förra veckans artiklar på jp.se har väckt starka reaktioner. Engagemang från läsarna uppskattas, men orsaken till att artikeln skrevs är desto mer dyster.

Texten var en av tre artiklar som uppmärksammade att det inte blir någon förlängning av projektet för stöd och behandling till våldsutsatta kvinnor, samtidigt som våldsutövande män fortsatt får professionell behandling.

En kvinna som har utsatts för våld i en förtryckande relation berättar för tidningen att kvinnojourer visserligen ger akut hjälp, men att jourerna inte kan erbjuda någon långvarig behandling. Men med rätt hjälp går det att komma tillbaka till ett värdigt liv. Efter ett års samtal och behandling av en psykoterapeut kan hon gå vidare med återväckt självkänsla.

Samma möjlighet kommer, som det verkar, inte att ges kvinnor som i framtiden utsätts för våld i nära relationer. Förövarna, i de fall de är män, kan däremot räkna med att vården sluter upp.

Så som vården brukar göra när män behöver den.

Relaterat: Stöd för våldsutsatta kvinnor läggs ner – vård för våldsmän blir kvar

Detta borde inte överraska. Skillnaderna uppmärksammas i allt högre utsträckning av forskare, och visar bland annat att kvinnor får vänta längre på undersökningar och ingrepp, liksom för provtagningar och transplantation. Strokedrabbade kvinnor har sämre chans att få en plats på en specialavdelning, och kvinnor med hjärtinfarkt skickas ofta hem om de inte visar samma symptom som män, detta trots att kvinnors och mäns kroppar han reagera olika på samma sjukdomstillstånd.

Annons

Vi vet att det är så, och ändå forskas det huvudsakligen på handjur och hanceller.

Eftersom vi inte är helt förbi stadiet att behöva poängtera att alla män minsann inte slår: Nej, det gör de inte. Långt därifrån. Men under sin livstid löper kvinnor större risk än män att drabbas av grovt våld i en nära relation. Ofta är förövaren en man. Detta är faktum vi måste förhålla oss till och koppla till hur samhället sluter upp bakom offer kontra gärningsman.

Det ena behöver inte utesluta det andra, tvärtom är det nödvändigt att jobba på två fronter; framåtblickande, för att behandla männen så att de inte begår samma brott igen, men framför allt i det akuta skedet för att stödja kvinnan.

Skattemedel ska givetvis hanteras varsamt, och det är i grunden positivt att tidsbestämda projekt utvärderas. Men att dra in satsningar som Alternativ till våld innebär ett dubbelt svek av först mannen, sedan samhället.

Snedfördelningen av resurser är sannolikt inte medveten. Ojämställdhet är sällan det, den ”bara blir”. Men det verkar lyckligtvis finnas hopp:

”När vi sätter fingret på situationer där kvinnor missgynnas i vården så brukar det finnas en vilja att åtgärda dessa” säger Malena Lau, enhetschef vid Kunskapscentrum för jämlik vård vid Västra Götalandsregionen, till sajten forskning.se.

Då så. Då ser vi till att sätta fingret på det.

Det kan ske genom att ifrågasätta om din mamma verkligen ska skickas hem från akuten trots misstänkt hjärtinfarkt, det kan innebära att ställa sig frågan om morfar inte får oförklarligt mycket mer hemtjänst än farmor. Och det kan även ske i form av att lyfta upp det orimliga i att insatser till män som slår går före stöd till utsatta kvinnor.

Eller, för att använda den drabbade kvinna som uttalade sig i en av artiklarna: ”Det är ju fel att inte jobba med offren, de som har fått det verkliga lidandet av våldet.”

Relaterat: Pengar saknas till vård för våldsutsatta kvinnor
Relaterat: Våldsutsatt: ”Jag förstår inte hur de tänker"