Jönköpings-Postens kamp mot osedlighet snarast förstärktes under 1927. Den 26 januari publicerade signaturen A.E.L. en artikel om »De kristna och teatern«, där tesen var att den kristne som sökte sin uppbyggelse på teatern lätt kunde bli en stötesten. Strax därefter hölls ett möte i Betaniakyrkan för väckelse i sedlighets- och nöjesfrågor. Där manades till kamp mot dansbanorna och »jazz-kulturen«. Kamrer Estberg, som var baptist och medlem i Betania, dessutom ledamot av drätselkammaren och revisorssuppleant i Halls bolag, inledde mötet med att läsa från Romarbrevet. Pastor Axel Swenman talade om pesthärdar i samhället (31/1). Dagen efter hade Jönköpings-Posten en ledare med rubriken »Ruttnar kulturen?«

I början av mars 1927 bildades en lokalavdelning av Vita bandet, en kristlig nykterhetsorganisation för kvinnor. Dess motto var: »För Gud, för hem, för fosterland.« Ordförande i Jönköpingsavdelningen var Sadie Dahlbäck, maka till borgmästaren, och sekreterare Lizzie Hamrin, »statsrådinnan«. Vita bandet angrep »det osunda« i nöjeslivet och hade här stöd av Nationella ungdomsförbundet, högerns ungdomsorganisation (4/3 och 10/3).

Intressant är att när Jönköpings-Posten skrev inför första maj 1927 var det inte socialdemokratin eller fackföreningsrörelsen som sattes i fokus utan sedligheten:

 

Redan första maj spelar musiken upp på de många dansbanorna i vårt land och de lägre lidelserna sättas i svallning. Dessa dansbanor är en skamfläck på vår nation och en stor fara för vår ungdoms andliga och kroppsliga hälsa.

 

Ett nytt stort möte »mot nöjeslivets urartning« hölls i början av juni 1927. Nu var lokalen Brahesalen på läroverket. Jönköpings-Posten beskrev mötet som storslaget med fullsatt hus och mäktig stämning och med sakliga och givande föredrag (4/6). Huvudtalare var professorn i medicin Johan Almkvist från Karolinska institutet i Stockholm. Han varnade för alkohol, restaurangliv och offentlig dans. Kyrkoherde Aron Åberg hälsade välkommen, och länsassessor Uno Sterner tackade.

I september publicerade Jönköpings-Posten en stor artikel med budskapet »Bort med den amerikanska filmsmörjan!«. Enligt tidningen förslappades själarna om möjligt ännu mer av dessa filmer än av Nick Carter-litteraturen. Filmrecensionerna sades vara förfärliga, och Jönköpings-Posten förfasade sig över Svenska Dagbladet, som hade frågesport om filmstjärnor (10/9).

Jönköpings-Posten tyckte sig få en vetenskaplig allierad, då anatomiprofessorn Ivar Broman i Lund talade om darwinismen som en numera »övervunnen engelsk sjuka« (9/4). Däremot var tidningen mycket kritisk mot professor Emanuel Linderholm, som var i Jönköping och talade. Han representerade den liberala teologin (16/5 och 17/5).

Beträffande idrotten gled Jönköpings-Posten mot en allt större acceptans. I början av september 1927 invigdes Stadsparkens idrottsplats, och Jönköpings-Posten hade en helsida om evenemanget och om Jönköpingsidrotten (2/9). Tidningen framhöll att olika uppfattningar existerade om idrottens berättigande. Liksom i det gamla Grekland fanns det nu alltför stor dyrkan av idrottshjältar. Den svenska sporten sades dock vara bättre än den amerikanska, och Jönköpings-Posten hyllade mottot »En sund själ i en sund kropp«. Viktigt var att sporten inte skulle få lov att konkurrera med gudstjänster.

 

Ett specialfall var boxningen. I början av året kunde man se en bild i Jönköpings-Posten, då Harry Persson slagits halvt medvetslös av Dynamit Jim Maloney och nästan ramlat ut mellan repen (15/1). Ett halvår senare publicerades en artikel med rubriken »Sportens prostitution«, där författaren (Agne Ham-rin?) jämförde de klassiska olympiska spelen med en boxningskamp i New York, då en boxare knockade en annan och 90000 åskådare såg på (27/7).

Annons

Jonas Frykman utgav 1988 Dansbaneeländet. Boken utgår från en understreckare i Svenska Dagbladet som språkvetaren Erik Wellander skrev 1941, där han klagade över långhåriga studenter och alltför lätt klädda flickor. Utgående från Wellanders understreckare beskriver Frykman tidens syn på dansbanor, där den manliga modetypen var svingpjatten. Frykman skriver att riksdagen redan 1932 diskuterat dansbaneeländet, och att efter flera motioner tillsattes 1939 en särskild ungdomsvårdskommitté. Svenska kyrkan var aktiv i kampen mot dansbaneeländet. Till exempel skrev år 1938 Olov Hartman, då komminister i Nässjö, senare rektor för Sigtunastiftelsen, att kyrkan var en dödsfiende till dansbanan, inte därför att hon var rädd för kärleken, utan därför att hon var rädd om kärleken. Känd blev kyrkoherden i halländska Tvååker, Gustaf Grände, som infann sig på dansbanan i sin egen församling och tog hand om minderåriga. Han reste sedan runt i landet och talade mot dans och dansbanor. Den biskop som främst engagerade sig mot dansandet var Yngve Brilioth, biskop i Växjö och senare ärkebiskop. Intressant är att enligt Brilioths uppfattning var det i Kronobergs och Kalmar län som den moderna nöjesindustrin utgjorde ett fruktansvärt aktuellt problem, medan Jönköpings län inte förhärjats på samma sätt. »Med någon överdrift kan man säga, att där bönhusen börja, där sluta dansbanorna.«

Vi har kunnat se att kampen mot den moderna dansen och dansbanorna var intensiv redan under 1920-talet, inte minst under 1926 och 1927, och Jönköpings-Postens kamp fördes givetvis inom tidningens spridningsområde, främst Jönköpings län.

 

Jönköpings-Posten liksom andra dansmotståndare tyckte illa om den moderna dansen med dess »negermusik«. Den var farlig, vare sig den fanns på restauranger eller på dansbanor. En orsak var att alkohol ofta förtärdes i samband med dans. Så var det på både restauranger och dansbanor. Men särskilt farlig var dansen därför att den var erotiskt upptändande eller med Jönköpings-Postens ord från den 30 april 1927: de lägre lidelserna kunde sättas i svallning.

Det kan vara naturligt att dra paralleller till Lewi Pethrus och pingströrelsen under 1920- och 1930-talen, och jag använder mig av P. O. Enquists tolkning:

Alltmer hade kampen om samhällsmoralen nu kommit i förgrunden. Det var inte bara nöjesindustrin som var fienden. Det var på något sätt nöjena i sig som hotade moralen. Och då särskilt kvinnans moral. Om kvinnan blev utsatt för, eller skapade, omoral kom detta att drabba också mannen. Omoralens källa var ju lockelsen från kvinnans kropp. Den måste därför döljas. Hon fick icke vara lockande. Och kampen mot synden, mot flärden, och värnandet av familjens enhet och tukt hade alltmer kommit att bli viktigt i kampen mot omoralen. […]

 

Värnandet av kvinnan som familjens rena mittpunkt hörde till kampen. Det hade därför blivit alltmer viktigt att kvinnan inom pingströrelsen också till sitt yttre förde sig och klädde sig, med en speciell form av yttersta anständighet. Synliga vrister drog blicken upp mot det oskyddade benet! Håruppsättningen, den så kallade pingstknuten, som förhindrade det utslagna skökohåret! Samt det generella påbudet att kvinnan ej fick bära flärdens och syndens insignier. […] Utan Lewis dröm om renhet kunde man inte förstå modernismen i dess svenska utformning. Frågan var om man kunde förstå det svenska 1900-talet utan att i det infoga Lewis moraliska modernism, som var kampen mot synden, och för renheten. […] Det moderna var det befläckade agrara samhället, nedsmutsat av jazz, teater och dans. Det moderna var sport, bilfärder, dans, sexualitet, populärmusik och staden! staden!

 

Det bör framhållas att det inte bara var väckelserörelsens folk och kyrkligt engagerade som kände sig främmande för jazzmusik och modern dans och tog starkt avstånd från dem. År 1927 kom Erik Axel Karlfeldts sista diktsamling, Hösthorn. Där finns dikten »Ungdom«, där skalden ger sin syn på den moderna dansen och också markerar sin ovilja såväl mot Sovjetunionen som mot USA. Ett par strofer lyder:

 

Du dansar, bleka ungdom, sorgset låta

din ukulele och din saxofon.

Du ungdom som jag älskar, jag vill gråta

att se din dans; den slår mig som ett hån.

Till offer föddes du, ty det skall vitas för folks och gudars långa, djupa schism.

Emellan solens upp- och nedgång skall du slitas:

i öster barbari, i väster miljardism.

 

1928 – ett år då mycket hände

I sitt första nummer 1928 publicerade Jönköpings-Posten en intervju med statsrådet Felix Hamrin som något tidigare varit införd i Sveriges köpmanna--förbunds organ Köpmannen. De inledande orden, som markerar tidens stora avstånd mellan en journalist och ett statsråd, är lika intressanta som statsrådsorden:

 

Inför stundande årsskifte drista vi oss till Eder, Herr Statsråd, framställa den begäran att Ni såsom näringslivets representant vid Konungens rådsbord och desslikes den förste köpman som bekläder denna ansvarsfulla post, ville i vår tidnings nummer, som utkommer på årets sista dag, till landets köpmän och näringsidkare rikta en nyårshälsning.

 

Felix Hamrin besvarar frågan med ja och börjar med att berätta att den 2 januari firar hans firma 25-årsjubileum. Handelsyrket har gått mycket framåt under denna period. Lokalerna är mycket bättre, personalen mer kunnig, och i städer är köpmän organiserade. Hamrin menar att många prisöverenskommelser är bra. Han säger också att köpmän bör inventera och göra bokslut varje år. Inom Kommerskollegium håller man på att se över 1864 års näringsfrihetsförordning. Felix Hamrin är negativ till gårdfarihandel; det är ofta ett förtäckt tiggeri eller lurendrejeri. Han anser att en lag mot illojal konkurrens behövs.

Slående är att man under 1920- och 1930-talen uppmärksammade vad som kallades »illojal konkurrens«. Idag riktas uppmärksamheten i stället mot konkurrenshinder, och prisöverenskommelser är inte tillåtna.

Fortsättning följer...