Innan vi träffades tänkte jag mig att det måste vara ett mentalt tufft jobb, där hon får se mycket elände.

— Nej! Inte alls! säger Karin Pettersson bestämt.

Profilen: Karin Pettersson

Född: 1962.

Bor: I Stockholm.

Familj: Mamma, pappa och bror med familj bor i Jönköpin..

Profilen: Karin Pettersson

Född: 1962.

Bor: I Stockholm.

Familj: Mamma, pappa och bror med familj bor i Jönköping.

Jobb: Läkare, docent, patientflödeschef komplicerad graviditet och förlossning på Karolinska Universitetssjukhuset.

Äter helst: Lax.

Tittar på: "I princip bara nyheter". Lyssnar mycket på P1.

Läser: Senast ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins. ”Jag försöker läsa något hela tiden”.

Av naturliga själ träffar hon inte kvinnorna längre än runt åtta månader.

— Sen avslutas det ofta på ett lyckligt sätt. De flesta svårt sjuka kvinnor kan bli mammor idag, säger hon.

Hon laddas med kraft och positiv energi av alla lyckliga slut, vilket gör att hon klarar av det de gånger det inte går vägen. När mamman eller barnet dör.

Det finns en handfull sjukdomar som gör att man inte kan få barn, och sen några tillstånd som gör det väldigt riskfyllt. Till exempel allvarlig njursjukdom eller tungt missbruk. Karin berättar att det inte ens händer varje år att hon avråder en kvinna från att fullfölja en graviditet. Och majoriteten lyder ändå inte.

— Dyker hon upp och är gravid, då är det ju vår uppgift att göra allt vi kan. Då jobbar vi efter det.

Som chef gör hon mycket annat än att möta patienterna.

Fakta: Läkare utan gränser

Läkare utan gränser, eller Médecins Sans Frontières, startades 1971 i Paris av en grupp l..

Fakta: Läkare utan gränser

Läkare utan gränser, eller Médecins Sans Frontières, startades 1971 i Paris av en grupp läkare och journalister.

Det är en medicinsk hjälporganisation som idag finns i över 60 länder.

Huvuddelen av inkomsterna kommer från privata givare.

1999 fick Läkare utan gränser ta emot Nobels Fredspris.

— Jag vill kunna jobba kliniskt två dagar i veckan, det hinner jag nästan inte nu. Jag får så otroligt mycket kraft av en dag på förlossningen eller en dag på specialistmödravården.

2012, när hon hade jobbat tio år som chef inom förlossningen och nyss fyllt 50, började hon fundera över om hon skulle kunna göra något mer i livet. Hon ville använda sina yrkeskunskaper under enklare förhållanden och fick inspiration av en nära vän som varit i Pakistan en period.

Karin ansökte om att få jobba för Läkare utan gränser och blev antagen, efter en rad tester. Ett fundament när man är ute och jobbar under svåra förhållanden är att fungera bra i gruppen.

Man måste kunna hålla sig till de regler som finns, både från organisationens sida och i det land man kommer till. När Karin skulle jobba i Pakistan var hon till exempel tvungen att köpa burka

— Jag gör ju ingen nytta genom att protestera och komma i min lilla sommarklänning.

När hon var i Jemen räckte det med att täcka huvudet och ha långa ärmar och ben. Hon var där i sex veckor och var ensam förlossningsläkare på ett sjukhus med 4 000 förlossningar per år. Det betyder att hon hade jour dygnet runt.

Annons

I fredstid har Jemen fungerande sjukhus men ingen mödravåd.

— Traditionen är att föda hemma, så det gör de allra flesta. De kvinnor som kommer in till sjukhuset har oftast varit i förlossningsarbete några dygn.

Män får inte närvara vid förlossningen i Jemen, och det finns inga kvinnliga inhemska förlossningsläkare, så det var extra värdefullt att få dit en kvinnlig specialist.

Kläderna kunde krångla till det, det var strängt förbjudet att visa anklar eller armbågar. Det gällde med andra ord att motstå reflexen att kavla upp ärmarna i de mest blodiga situationerna.

Karin berättar med stor respekt om de Jemenitiska kvinnor som jobbade som barnmorskor och sjuksköterskor. När förlossningen var igång, och dörren ut mot männens värld stängts, gick det att göra undantag vad gäller klädreglerna.

I en akut situation där sjukhusdirektörens hustru behövde förlösas med sugklocka, hon blödde mycket och det var kritiskt, slet en av barnmorskorna av Karins sjal och sa "Karin, nu slutar vi med den här teatern".

Hon och kvinnorna pratade om kulturskillnader och jämförde en kvinnas liv i Sverige och Jemen.

— Jag har inte skrattat så mycket någon gång som den timmen vi satte oss på bönemattorna och de fick berätta sina historier.

Karin visade bilder i sin mobil på när hon och hennes väninnor paddlade kajak eller solade i bikini. Kvinnorna i sin tur beskrev fördelarna med månggifte, att kunna dela ansvaret för barnen mellan flera vuxna.

När Karin berättade att runt vartannat äktenskap i Sverige slutar i skilsmässa så blev det genast en diskussion om vad den statistiken egentligen bevisade - att det var bra eller dåligt att själv välja partner?

Karin bär med sig lärdomar från tiden i Jemen i sitt vardagliga arbete.

— Jag tycker att jag fick lära mig det som jag inte var helt säker på, att jag kan bedriva ett bra förlossningsarbete med mycket mindre teknik.

I Jemen gällde det att kunna känna mycket mer med händerna, lyssna med trätratt och klara sig utan en del läkemedel.

Hon fick tolv sätesbjudningar i rad, och det gick hur bra som helst.

— Så mycket får jag inte på Karolinska på tio år, säger hon.

Hon menar att all teknik inom förlossningsvården har gjort att vi har förlorat en del och ibland går in för tidigt med åtgärder som inte hade behövts.

Precis innan vi skiljs åt haffar Karin mig och vill berätta en sista sak.

— En av orsakerna till att jag valde Läkare utan gränser var lönen, säger hon.

De betalar samma lön oavsett vilket utbildning eller vilka arbetsuppgifter du har. 11 000 kronor i månaden.