Den 10 februari meddelade Jönköpings-Posten att man skulle bilda en lokalkommitté av Svenska Pansarbåtsföreningen i Jönköping. En av dem som stod bakom uppropet var hovrättsrådet Carl Magnus Ericsson, som var ordförande i de frisinnades valkretsförbund och som varit frisinnad riksdagsman. Hans engagemang för pansarbåten avslöjade liberala konvulsioner i försvarsfrågan.

Josef Hamrin var aktiv i försvarsagitationen. Den 19 februari kunde man läsa i Jönköpings-Posten att redaktör Hamrin på Södra Vedbo härads valmansförenings möte hållit »ett fosterländskt-patriotiskt föredrag, som av den talrika publiken åhördes med intresse«.

Händelserna ute i Europa tycktes ge dem rätt som fruktade ett snart krig. Balkankriget fick stor uppmärksamhet i slutet av året, och den 25 november meddelades att Österrike-Ungern, Tyskland och Ryssland mobiliserade. »Inför världskriget«, stod det i Jönköpings-Postens rubrik.

Långt i efterhand torde det vara ett par andra händelser som mest förknippas med året 1912: Titanics undergång och Stockholmsolympiaden.

Den 10 april fanns en tvåspaltig artikel med bild i Jönköpings-Posten, som talade om »Jätteångarens kollision med ett isberg i Atlanten«. Händelsens nyhetsvärde var emellertid stort, och under tiden 12–24 april fanns flera artiklar, både tre- och fyrspaltiga om Titanic och om enskilda passageraröden. Ett par månader senare rapporterades om en ny katastrof. Då ägde den dittills största tågolyckan rum i Sverige, vid Malmslätt, med 21 döda.

Jönköpings-Posten skrev utförligt om olympiaden, 1–20 juli. Vid sidan om telegrambyråns referat hade tidningen tre speciella korrespondenter som bevakade spelen. Artiklarna illustrerades av bilder, i flera fall från Dagens Nyheter. Sverige blev ju bästa nation vid dessa spel, så tidningarnas rapportering från tävlingarna passade väl in i tidens allmänna nationalism.

Om en annan form av nationalism skrevs i början av året (10/1). Herman Lundborg höll i Uppsala en serie föredrag om rashygien och om behovet av ett institut för ärftlighetsforskning. Ett budskap var att kvinnorna borde ställa upp i kampen mot folkminskning liksom männen gjorde sin värnplikt. Vidare framhölls att emigrationen måste bekämpas.

I Jönköpings-Postens eget liv skedde en innovation. Tidningen skulle ha en ny veckobilaga, och efter en namntävling beslöts att den skulle heta »Vid Vätterstrand« (18/1). Där fanns mycken religiös uppbyggelse och även råd i jordbruksfrågor. Bilagan skulle få ett långt liv.

En personnyhet är värd ett omnämnande. Karl Palmberg fyllde 70 år, och han hyllades med en trespaltig artikel (30/11). Han var visserligen inte längre ordförande i Jönköpings missionsförening, men han var fortfarande ordförande i Halls bolag.

 

Annons

I början av 1913 angrep Jönköpings-Posten högermajoriteten i Jönköpings stadsfullmäktige. De styrande i staden sades inte tåla dem vid sin sida som ville hindra folk från att supa ihjäl sig. Fortfarande, således efter reformerandet av den kommunala röstskalan, hade den gamla majoriteten 24 mandat mot 21 för övriga. Majoriteten hade stöd av de juridiska personerna, som ännu hade rösträtt i kommunala val. Jönköpings-Posten menade att majoriteten uppträdde kompromisslöst vid tillsättandet av posterna som ordförande och vice ord-förande och då utskotten utsågs (17/1 och 25/1).

Här verkade det finnas en möjlighet att de båda bröderna Josef och Felix skulle komma på samma linje. Felix var också upprörd inför Jönköpings borgerliga valmansförenings agitation och uppträdande, och han menade att slopandet av den kommunala 40-gradiga skalan var den viktigaste reformen. Dock tvekade Jönköpings-Posten. Man kunde inte ha revolution efter revolution, men tidningen hade emellertid kommit med varningar (21/2).

En annan reformfråga började också göra sig gällande. Den 5 april innehöll Jönköpings-Posten ett utförligt referat av ett tal som Hulda Lundström hållit om kvinnors politiska rösträtt. Arrangör var FKPR, Föreningen för kvinnors politiska rösträtt.

Felix Hamrin höll under år 1913 på att glida från Jönköping och in i ett annat tidningsprojekt. Det gällde Afton-Tidningen i Stockholm.

Afton-Tidningen, vars historia skildrats av Jarl Torbacke, grundades i slutet av 1909 av Valfrid Spångberg, som drev linjen om ett nära politiskt samarbete mellan liberaler och socialdemokrater. Mest uppmärksamhet har tidningen fått därför att där utkämpades under 1910 en stor del av den så kallade Strindbergsfejden, mellan August Strindberg och hans konservativa motståndare. Tidningen fick snabbt en stor upplaga – cirka 22000 exemplar – men ekonomiskt bar den sig inte utan fick stora tillskott utifrån. I november 1912 gjorde Spångberg konkurs och fick lämna redaktörsposten. Under några månader blev Afton-Tidningen organ för georgisterna, som i enlighet med den amerikanske publicisten och ekonomen Henry Georges idéer krävde att alla skatter skulle ersättas av en enhetsskatt på mark. En ledande företrädare i Sverige var den senare förlagsmannen Johan Hansson. Men georgisternas tid i tidningen blev kort. I maj 1913 blev det aktuellt att nykterhetsvänner skulle ta över Afton-Tidningen. De liberala Stock-holmstidningarna Dagens Nyheter och Stockholms-Tidningen var motståndare till alkoholförbud i Sverige och stödde i stället det alternativ som propagerades av Ivan Bratt.

Bland de förbudsvänliga frisinnade tidningar som stödde det nya projektet fanns Jönköpings Läns Tidning, där Felix Hamrin var dominerande, vidare Eskilstuna-Kuriren med Carl Ekman och Västerbottens-Kuriren med Gustav Rosén. Under sommaren utsågs Carl Ekman till redaktör och ansvarig utgivare för Afton-Tidningen. Han accepterade uppdraget men ville ha Felix Hamrin som ekonomidirektör. Denne avböjde dock efter lång tvekan. Icke desto mindre engagerade sig Felix Hamrin i projektet. Han kom så småningom med i styrelsen och satsade eget kapital. Carl Ekman lämnade tidningen 1918 och ett drygt år senare upphörde verksamheten.

I juli uttalade sig statsminister Karl Staaff för allmänt alkoholförbud. Detta uppskattade givetvis Jönköpings-Posten, men nu var det för sent för tidningen att bli Staaff-positiv (11/7). Inte heller statsministerns tal i Karlskrona i december, där han uttalade sig långt mer positivt för en försvarsupprustning än tidigare, medförde en förändrad inställning hos Jönköpings-Posten. Under 1913 hade den ivriga försvarspropagandan fortsatt, och särskilt Sven Hedin hade varit aktiv. Nu blandades viljan att förstärka försvaret samman med ställningstagande för kungen i dennes motsättning till sin statsminister. Under årets sista dagar skymtade också propaganda för det bondetåg som skulle uttala sin sympati för kungen (23/12 och 30/12).

Lokalt var en viktig händelse i Jönköping att det nya läroverket invigdes och att den gamla läroverksbyggnaden blev rådhus (30/7 och 18/10).

 

Karl Staaffs försvarspolitiska uppfattning i början av år 1914 var att både armén och marinen borde förstärkas. Bland annat föreslogs nya kustbefästningar och pansarbåtar. Kostnaderna borde täckas genom en värnskatt lagd på större inkomster och förmögenheter. Även infanteriets övningstid borde ut-ökas, men med hänsyn till vallöftena 1911 menade Staaff att den frågan inte skulle avgöras före ett nytt riksdagsval.

Nu kom Staaff i motsatsställning inte bara till kungen och högern utan fick även känna av splittringen i det egna partiet. Försvarsvänner med Aftonbladet som organ kritiserade statsministern för att han ville skjuta på beslutet om infanteriets övningstid. De frisinnade försvarsnegativa menade å andra sidan att Staaff hade gått alldeles för långt i försvarsvänlighet.

Samtidigt pågick den stora uppladdningen för bondetåget. Jönköpings-Posten hade en positiv attityd till bondetåget, medan Jönköpings Läns Tidning, där Valfrid Spångberg skrev, var klart kritisk (19/1 och 9/2). Den 6 februari tågade bönderna in på borggården under ett baner med inskriptionen »Med Gud och Sveriges allmoge för konung och fosterland«. Jönköpings-Posten hade samma dag åtta spalter om bondetåget, följande dag tio spalter; då talades också om den mönstergilla ordningen bland bönderna. Tidningen trodde inte på regeringens avgång, men den 10 februari var det klart att regeringen Staaff lämnade sina taburetter. Gustaf V:s tal hade skrivits av Sven Hedin och den unge löjtnanten och Karl XII-beundraren Carl Bennedich. Där framhöll kungen att försvarsfrågan måste avgöras »ofördröjligen och i ett sammanhang«. Han talade också om »min armé« och »min flotta«, som om den personliga kungamakten levde kvar. Statsministern ville ha ett löfte av kungen att i framtiden få förhandsinformation om politiska uttalanden som kungen tänkte göra, men Gustaf V svarade att han inte ville beröva sig möjligheten att fritt meddela sig med Sveriges folk.

Fortsättning följer...