När Karl Ove Knausgård nu avslutar sin årstidskvartett gör han det i kontemplation över ögonblickets flyktighet. Ett mer lättviktigt projekt än ”Min kamp”-sviten, skriven som ett slags levnadsbeskrivning till ett mycket litet barn.

Ingen kan som Karl Ove Knausgård beskriva ett landskap så att det doftar och känns; ljuset som faller genom de stora trädkronorna och kastar skuggor över vitnande sädesfält på Österlen där han har sitt hem. Himlavalvet är oerhört och ljusblått, havet en mörkt djupblå strimma.

Han ser det som det lilla barn han skriver till, hon, som i början är några månader gammal och ligger och tittar upp mot de skummande vita körsbärsblommorna. Det lilla barnet lär sin far inte vem han är, utan att han är. Att allt liv strömmar genom honom.

Träden pratar

Karl Ove Knausgårds projekt är att samtidigt beskriva och analysera detaljer. När han går i skogen hör han hur träden pratar med varandra. Allt registrerar han, och allt påminner honom om vår egen obetydlighet. Jag vet ingen annan författare som kan utbrista Åh! tre gånger i följd utan att verka pretentiöst högstämd.

”Åh du himmel! Åh du sol! Åh du gröna äng!”

Med honom vill jag också instämma i vardagens lov, till elvispen, ” köksmaskinernas koilibri”.

Annons

Skyndar till dagboksavsnitten

Jag ska erkänna att jag ibland skummar över vissa avsnitt i Sommarboken, om lekplatsers konstruktion och grillens arkaiska element.

Ivrigt skyndar jag istället vidare till dagboksavsnitten som dyker ner i tidens bråddjup; släktingar som är döda, barndomar som är utom räckhåll.

Jag vill vara i Knausgårds värld, han som noggrant iakttar allt, barndomsminnena, lukter och smaker som försvunnit. Han skriver i någon annan av sina böcker om att bli äldre. Det är som att stå framför en spegel och samtidigt hålla en annan spegel bakom nacken ”och se den försvinnande dansen av bilder som blev mindre och mindre så långt ögat kunde nå.”

Jaglöst tillstånd

Vad är det här för böcker, egentligen? Om en man som söker sig själv, som söker frihet från gamla mönster. Om en man som just upplevt ett smärtsamt uppbrott, en skilsmässa, och som famlar efter insikt om sig själv. Om en författare som enbart i skrivandet kan uppnå ett jaglöst tillstånd och befria sig från andras värderande blickar.

Karl Ove Knausgård balanserar mellan det banala och högtravande, och kommer undan med det. Det jag tycker mest om är hans absoluta närvaro i vardagen. Respekten för det tingliga såväl som det existentiella.

”Om våren” är den mest helgjutna av böckerna, skriven i du-form till det lilla barnet.

Anna Bjergers bilder är kraftfulla och robusta. ”Om sommaren” spretar mer och har en invävd sidohistoria om en kvinna som lämnar sin familj för kärleken till en soldat, som känns irrelevant.

Men Anselm Kiefers akvareller ångar av sommarvärme och jordiska dofter. Så att man bara vill utbrista: Åh!