Med tanke på Jönköpings-Postens radikalt negativa inställning till kommunismen är det överraskande att kommunism och katolicism kunde likställas. Baptistpastor Arvid Svärd skrev om »Moskva och Rom« och menade att det var samma auktoritära klimat i kommunismen som i katolska kyrkan. Senare hade tidningen en ledare om »Katolicismen på frammarsch«, där det hävdades att vissa katolska tendenser inom Svenska kyrkan beredde marken för katolskt tänkande (19/5 och 27/9 1952). I anslutning till en recension av en bok av Sven Stolpe hänvisade Nils Sundgren till »DN:s Romkorrespondent som rapporterar om de svårigheter som de fria kyrkorna i Italien har« (1/11 1952). Särskilt i början av 1953 blev den katolska faran ett frekvent återkommande tema i Jönköpings-Posten. Det sades att förtal och förljugenhet användes i katolska kyrkans tjänst. Gunnar Almstedt, Alliansmissionen, varnade för den papistiska faran, ett språkbruk från Gustav II Adolfs dagar, och i Filadelfiakyrkan hölls ett stort möte om den katolska faran, där bland andra rektor Robert Fur talade (10/1, 20/1 och 17/2 1953).

Ett år senare skrev Nils Sundgren om katolsk framryckning. Sverige var ett katolskt stift, och i landet fanns 17 000 katoliker. Sundgren menade att det fanns mycket av hängivenhet i katolska kyrkan, men det gällde att sakligt kunna bemöta den (9/2 1954). Flera insändare infördes där man kritiserade »mässhakar och yttre ståt« (10/3, 16/3, 17/3 och 22/3 1954). Senare under året analyserade Bertil Nordenstig vad som skilde evangeliskt och katolskt (3/11 1954). Jönköpings förre borgmästare Oscar Dahlbäck med lågkyrklig bakgrund engagerade sig i frågan. Han var klart kritisk mot katolsk tro. Han hade stöd av kyrkoherde Sandgren, som vände sig mot ritualismen inom kyrkan. Senare skrevs att katolska kyrkan inte hade någon framgång i Jönköping, och Jönköpings-Posten jublade: »Just det ja! Reformationen är fast förankrad i denna landsända.« (26/1, 11/3 och 6/8 1955.)

I den fråga som skulle bli en vattendelare i Svenska kyrkan, kvinnliga präster eller ej, hade Jönköpings-Posten en ganska avspänd inställning. Man skulle inte hasta, och tidningen resonerade fram och tillbaka. Det viktigaste var att tidningen aldrig påstod att kvinnliga präster stred mot Bibelns budskap (2/2 1951 och 22/4 1955).

Jönköpings-Posten slog vakt om kristendomsämnet i skolan i dess traditionella utformning. En uppvaktning skedde för kristendomsämnet från folkkyrka och frikyrka, vilket JP stödde (13/11 1951). Tidningen hade också en ledare till förmån för ett oförändrat antal timmar i ämnet (7/12 1951). Här som i flera fall kan man se en samverkan mellan kristna riksdagsledamöter och JP:s ledarsida. Axel Gustafsson tog upp ärendet, en politisk ledarartikel och Margit Wohlin följde upp (11/5, 15/5 och 28/5 1953). JP kämpade också för att morgonandakterna skulle vara obligatoriska (10/12 1953).

Men det var inte enbart fråga om antalet kristendomstimmar. JP engagerade sig också mot läroböcker i kristendomskunskap som inte var renläriga nog. David Hedegård och andra följde upp kritiken (27/6, 12/10 1953, 17/4 1954 och 1/4 1955). Särskilt hård blev kritiken mot boken Jesus och hans apostlar. Den fanns med på en förteckning över godkända läroböcker, och Yngve Hamrin interpellerade i riksdagen ecklesiastikministern och kritiserade att Statens läroboksnämnd godkänt boken. För detta blev Hamrin hårt angripen av Expressen, Ny Tid och Smålandsbygdens Tidning. Det talades om bokbål, och JP fick försvara sig och sin chefredaktör (28/5, 17/6, 29/6 och 1/8 1955).

Vid årsskiftet 1954/55 var »söndagsskollärare, missionsledare och andra religiöst intresserade i Småland« samlade till överläggning i Eksjö. De ingav en skrivelse till ecklesiastikministern mot avkristningen i Sverige. De tog upp ny pastoratsindelning, uttunning och förvanskning av kristendomsundervisningen och godkännande av en lärobok som gav en vrångbild av kristendomen. JP prisade aktionen och talade om »klara signaler« (3/1 1955).

Jönköpings-Postens konservativa syn i både trosfrågor och moralfrågor kom fram i konkreta ärenden. Sveriges biskopar hade skrivit ett herdabrev i sexualfrågan. Det hade angripits från flera håll, inte minst av Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter. JP stod upp till försvar för biskoparnas konservativa syn (25/1 1951). Senare konstaterades att ungdomars sexualvanor var allt annat än tilltalande. Föräktenskapliga förbindelser var ett vedertaget bruk bland såväl män som kvinnor. Sexdebuten gjordes av män vid i genomsnitt 17 års ålder, av kvinnor vid 18 år (26/11 1951). JP skrev också om Kinseyrapporten och talade om upplösning av normer på kärlekslivets område (21/8 1953). Tidningen hade stöd av Lewi Pethrus, som beskrev Sverige som ett modernt Sodom (29/11 1954). Aborter angreps, särskilt av David Hedegård. Det var synd mot femte budet, och ökningen av antalet aborter tydde på att vi var på väg mot undergången (25/10 1952 och 7/2 1953).

Ivan Oljelund skrev att det var illa att bilden spreds av Sverige som de homosexuellas förlovade land. Filmer visades i Sverige som stoppades i Holland och England (30/3 1953).

Annons

Biskop Bo Giertz hade skrivit boken Grunden, främst för unga människor. Doktor Söderberg i Borås angrep boken. Jönköpings-Posten försvarade Giertz bok och menade att Söderberg attackerade kristendomen i stort. Tidningen ansåg att angreppet mest bestod av klyschor (7/7 1951).

I fråga om den yttre missionen och dess möjligheter blev situationen klart förändrad åren omkring 1950. Störst var skillnaden i Kina, där alla missionärer utvisades (24/1, 16/2, 19/7 1951 och 30/4 1952). Då bör man ha i minnet att missionsintresset i Jönköping alltsedan slutet av 1800-talet haft en mycket stark inriktning mot Kina. Metodistbiskopen Theodor Arvidsson reste genom Sovjetunionen till Kina och rapporterade framför allt om de kristnas situation. Arvid Almquist, Alliansmissionen, tyckte att Arvidsson givit en alltför positiv bild av situationen och gick i polemik och fick i sin tur svar (23/6, 1/7, 30/7 och 7/9 1953). Man hoppades att Japan skulle bli ett alternativt missionsfält, men senare skrevs att också där hade det blivit ett bistrare klimat (20/6 1952, 20/9 1953 och 8/1 1955). För Indiens del var missionsvännerna i början hoppfulla, men snart stod det klart att Indiens frigörelse medförde en mer negativ inställning till mission. Man ville inte ha »proselyterande verksamhet« (17/2 1954, 8/1, 25/2 och 24/5 1955).

Annorlunda var det i Afrika. Kontinenten framstod som den stora möjligheten för kristen mission. Arvid Almquist skrev om stora kristna framgångar. Tolv procent av befolkningen var kristen. Men han skrev också att kommunisterna sökte vinna tillträde och att islam alltjämt var kristenhetens största fiende. Även senare talades det om en väckelse i Afrika (10/9 1951 och 14/3 1952). I en analys framhölls att kommunismen var ett hinder för missionen och också sekulariseringen och den nymornade nationalismen (11/7 1953). Missionär Gideon Wikström, Alliansmissionen, polemiserade mot en artikel i en missionstidning, där den sydafrikanska politiken under Malan betecknades som en skamfläck i Sydafrika. Wikström menade att det var felaktigt att en sådan artikel intagits i missionstidningen (1/3 1951). Wikströms linje stred mot det radikala avståndstagande från Sydafrikas politik som Jönköpings-Posten redovisat och skall rimligen tolkas så att mission i landet skulle bli svårare om regeringens politik kraftigt kritiserades. Senare skrev han om ekumeniken i Sydafrika och om hur de kristna missionerna samarbetade där (14/3 1955). Men vi känner till att missionären för Svenska kyrkan Gunnar Helander resonerade helt annorlunda än Wikström och kraftigt angrep apartheidpolitiken. Senare reste Herbert Tingsten för Dagens Nyheters räkning i Sydafrika och han lovordade den svenska missionen i landet och skrev att där fostrades opponenter mot den rådande ordningen. Jönköpings-Posten byggde en ledare på detta betyg från Tingsten och gladdes åt erkännsamma ord från en person och en tidning som i vanliga fall var motståndare. JP kom också senare tillbaka till vad Tingsten skrivit (13/2 1954 och 16/7 1955).

Jönköpings-Posten fann en ny vinkel, där missionens nytta framhävdes. Den kristna missionen visade vägen för de västerländska folken att hjälpa »de underutvecklade folken« (15/7 1952).

Kulturell förnyelse

Retrospektivt framstår åren 1952–1954 som en vattendelare i Jönköpings-Postens kulturbevakning. Det blev betydligt mer möjligt att via JP följa kulturutbudet än vad det varit tidigare. Från och med år 1954 fanns biorecensioner, ofta skrivna av signaturen Vidimus. Några månader senare hade tidningen som kulturmedarbetare fil. lic. Lars Freeman. Han var en flitig recensent, bland annat under rubriken »Bokronden«.

I JP var ett återkommande tema klagomål över oförblommerade sexskildringar. Baptistpastorn Arvid Svärd skrev den 25 januari 1951 under rubriken »Diktens frihet och diktens ansvar«. Där angrep han hur den fysiska kärleken skildrats i Vilhelm Mobergs utvandrarserie och i Bengt Anderbergs roman Kain. Strax efteråt påstods att den som vuxit upp med »smutslitteratur« var i en situation liknande den som kom från ett alkoholisthem (6/2 1951). Vi har sett hur klyftan var djup mellan Jönköpings-Posten och den katolska kyrkan, men i detta avseende stod man på samma linje, och JP redogjorde för hur påven häftigt angripit »den sexualbetonade litteraturen« (20/9 1951). En annan allierad hade tidningen i Ture Nerman, som angripit modern litteratur för dess sexuella skildringar (15/7 1952). JP tog också upp ämnet i en ledare i slutet av 1952 (6/12 1952).

Riksdagsmannen Axel Gustafsson använde den klassiska formeln »Jag anklagar« och gick till storms mot pornografisk litteratur och namngav särskilt Henry Miller. En kort tid senare gällde hans angrepp serieläsning. Han menade att Hopalong Cassidy, Stålmannen och Fantomen måste betecknas som gift och pest och att sådana seriemagasin var högst vådliga för barnen (30/1 och 16/2 1954).

Starkt beröm fick en bok om 1900-talets svenska litteratur utgiven av Hilding Sallnäs och Staffan Björck. Den riktade sig till folkhögskolan och folkbildningsarbetet, och recensenten, Elsie Thurén, var mycket positiv (9/2 1951). Eric Wärenstam skrev om norsk litteratur och lyfte bland annat fram antisemitism i landet. Han skrev även om judiska diktare (27/7 1951 och 27/6 1952). Pär Lagerkvist fick 1951 års Nobelpris. Ivan Oljelund hyllade honom som en man som inte blev förändrad därför att han fått det fina priset. Två år senare skrev Barbro Hultman respektfullt om Lagerkvists diktsamling Aftonland (22/11 1951, 7/11 1953).

Jönköpings-Postens recensenter anlade gärna kristna synpunkter på litteraturen. När Bertil Nordenstig skrev om Hjalmar Gullbergs nya diktsamling Dödsmask och lustgård uttalade han förhoppningen att diktaren skulle komma till tro (7/1 1953). På motsvarande sätt var gudsfrågan central för recensenten då han skrev om Olle Hedbergs Drömtydning (21/2 1953). Samme recensent skrev om Graham Greene. Han trodde att denne skulle få Nobelpriset och hoppades att han skulle komma fram till en ljusare kristendom (23/9 1953).

När Winston Churchill fick 1953 års Nobelpris lovordade Jönköpings-Posten valet i en ledare (16/10 1953). Dessförinnan hade Barbro Hultman läst Anne Franks dagbok och funnit det vara ett skakande dokument (22/9 1953), Lars Freeman recenserade bland andra Upton Sinclair och Nevil Shute (13/10 1953, 14/1 1954 och 13/5 1955), och Frans G. Bengtsson fick epitetet »den ojämförlige«. Det skedde när en postum essäsamling kom ut (27/9 1955). Nils Sundgren skrev om John Steinbeck (1/3 1954), och både han och Josef Rydén recenserade Birger Sjöbergs Syntaxupproret (15/4 och 20/6 1955).