Ni känner dem också. De karaktäriseras ofta av sin medvetenhet. En grupp som inte är speciellt rebelliska, men ändock mycket medvetna och värderingsburna. Eller ja, de vill åtminstone att framstå som medvetna och värderingsburna. Men i praktiken stannar deras ”helhjärtade engagemang för en bättre värld” vid att köpa fairtrade-kaffe, läxa upp sina vänner om plasten i havet och dela videor på Facebook om hemlösa hundar.

I bästa fall har dessa moderna, urbana människor även någon gång demonstrerat mot något. Just det, mot något. Inget fel med att visa motstånd mot något, men för den här gruppen är det uteslutande så att de är emot diverse fenomen och händelser. För de kan nämligen sällan i konkreta termer ange vad de är för. Eller ännu mer problematiskt – det fenomen de demonstrerar emot har de sällan en lösning för. Problemet måste upphöra, det är de tydliga med. Men de vågar inte ens försöka ge sig på ett förslag på hur det ska ske.

Men de bryr sig, följer med i samhällsdebatten och ser sig som en del av en progressiv kraft. Om ni småler vid det här laget vet ni exakt vilket kategori av människor jag tänker på. Det är de progressiva plakatviftarna som är snabba med att idiotförklara sin omgivning, men som så ofta saknar nyanser i sin beskrivning av verkligheten.

Min ambition är inte att nödvändigtvis slå till höger eller vänster med den här generaliseringen av en viss kategori av samhällsengagerade. Men det går dock inte att komma ifrån att plakatviftarna av denna sort till vänster uppenbarade sig i de demonstrationer som hölls mot Moderaternas och Kristdemokraternas budget i dagarna. Eller ”katastrofbudgeten” som den kallades. Sällan har kritiken varit så onyanserad. Den näst mest ambitiösa klimatbudgeten någonsin, kallas alltså av dessa demonstranter för ”klimatslakt”. Att den lilla och överflödiga Jämställdhetsmyndigheten nu läggs ner efter bara ett år beskrivs som ett ”dråpslag” mot jämställdheten. Fler kommentarer till detta känns överflödigt, men ni förstår vad jag menar. Och ni vet vilka jag talar om.

Annons

Ibland är svaren i samhällsfrågor absolut enkla och rent av svart-vita. Men det är undantagsfallen. Samhällsdebatten skulle tjäna på att låta komplexa och svåra frågor få vara så mångfacetterade och komplicerade som de oftast är. Och hur tråkiga siffror och tabeller än kan kännas, är det oftast bra om man förhåller sig till dem när man engagerar sig i en fråga, och inte enbart utgår från känslosamma videor i sociala medier.

Missförstå mig rätt. Trösklarna till samhällsengagemang ska vara låga. Fler får gärna höja sina röster i samhällsfrågor och politik. Tycka till, mycket och ofta. Men fler borde ta det engagemanget längre än att skrika med ett plakat på torget. Oftast tjänar man på att inte svälja alla trender i samhällsdebatten med hull och hår. Oavsett vilka kändisar som är en del av det ”uppror” som du nu också överväger ansluta dig till.

Läs några böcker och forskningsrapporter om frågan, och lyssna på motståndarens argument i detalj. Det brukar vara en bra start för att inse nyanserna och komplexiteten i samhällsproblemen, och bidra till att lösningen på allt det man föraktar i den här världen långsamt kan utkristalliseras.

Då kanske allt fler även kan inse att fairtrade-kaffet inte är en lösning, utan snarare börjar ställa den relevanta frågan om det till och med är en del av problemet.

Lucas Kramer