På den svenska tidningsmarknaden var den största nyheten under 1890-talet att Stockholms-Tidningen grundades och hade en tidig framgångssaga. Dess grundare, Anders Jeurling, hade antecedentia som påminde om Josef Hamrins. Han började läsa teologi i Uppsala, men när de ekonomiska resurserna inte räckte till slog han in på tidningsbanan.

Han verkade i Visby, Karlstad, Göteborg och Stockholm, där han i slutet av år 1889 lanserade Stockholms-Tidningen. Kapital fick han från Christian Emanuel Gernandt, som tjänat sina pengar på Svenska Familj-Journalen. Stockholms-Tidningen var folklig och billig, och särskilt satsade Jeurling på landsortsupplagan. Redan 1895 var tidningen uppe i en upplaga på drygt 50000 exemplar, och vid sekelskiftet 1900 passerades gränsen 100000 exemplar. Denna enorma framgång innebar att vid mitten av 1890-talet gick Stockholms-Tidningen förbi Dagens Nyheter som Sveriges största tidning.

En tidning med liknande inriktning som Jönköpings-Posten var Svenska Morgonbladet. Redaktör var Per Ollén, en bondson som tidigt gripits av väckelsen. Av intresse i sammanhanget är att han 1878 hade köpt Nya Posten, som i sin tur hade grundats av Herman Hall. Ett år senare ändrades namnet till Hemlandsvännen, och den gick så småningom upp i Svenska Morgonbladet. Ollén övertog 1890 Svenska Morgonbladet av riksdagsmannen, predikanten och nykterhetstalaren Carl Oscar Berg. Tidningen blev ett organ för frikyrkligheten och framför allt Svenska missionsförbundet. I likhet med Jönköpings-Posten förespråkade Morgonbladet en sänkning av gränsen för rösträtt men till skillnad från Jönköpings-Posten var tidningen frihandelsvänlig och närmast pacifistisk.

Jönköpings-Posten skildrade de krig som ägde rum, mellan japaner och kineser, mellan turkar och greker, mellan amerikaner och spanjorer och mellan engelsmän och boer. Upprepade gånger fanns en kritisk ton mot England. Landet sades vilja krossa boerrepubliken Transvaal, och när drottning Victoria hade regerat i 60 år, skrev Jönköpings-Posten om landets tillbakagång under dessa år, även industriellt (10/1 1896 respektive 23/6 1897). Ibland dras de riktigt stora perspektiven upp, och tidningen ställer frågan om vad som skall ske med Europa. Skall denna civilisation gå under liksom tidigare bland annat den romerska och bysantinska? Frågan vinklas också som den vita rasens framtid i kamp mot främst den mongoliska, och Jönköpings-Posten framhåller att då är givetvis inte söndring mellan de europeiska makterna ett gott förebud (2/1, 16/11, 23/11 1895 och 10/1 1896).

Det fanns i Jönköpings-Posten ett stort intresse för Sveriges historiska minnen. I sin prenumerationsanmälan inför 1893 uppehöll sig tidningen mycket vid Uppsala möte 1593, och här märks att även om Jönköpings-Posten i huvudsak hade en ekumenisk inställning till olika kristna samfund så gällde inte den positiva attityden katolska kyrkan:

Nu har det gått 300 år sedan Uppsala möte. Hur lyckligt det varit för Sverige kan man se på de rent katolska länderna Spanien, Italien, Frankrike, Tyrolen, Böhmen; fullkomligt skall evighetens ljus uppenbara det. Ty hur än mycket andligt mörker herskat och ännu herskar

i vårt land, huru hade det dock varit om i stället för ljuset mörkret offentligt erkänts. Det höfves oss derför såsom troende att serskilt nästa år med hela landets befolkning frambära Gud innerligt tack för det goda han i nämnda afseende gjort och ännu gör oss.

I december 1894 fanns det åter anledning att lyfta fram ett religiöst och nationellt minne. Då hade 300 år gått sedan Gustav II Adolfs födelse, och Jön-kö-pings-Posten skrev att Europa under denna kungs tid såg sig hotat av en habs-burgsk-katolsk universalmonarki och att det var fråga om en både politisk och religiös strid. Slutet på artikeln blev predikomässigt:

Må det nu levande släktet så hägna den store hjältekonungens minne och bygga vidare på den grund han lagt att vårt fosterland under tidernas lopp må förblifva hvad Gustaf Adolf en gång gjorde det till, en stamort i norden för fria och rätta tankar, för statsförfattning, enkla seder och sann gudsfruktan! Ske alltså!

Annons

Men även den regerande kungen, Oscar II, prisades, och också i Jönköping var det stora festligheter, då han 1897 hade regerat i ett kvartssekel (20/9). Två år dessförinnan, i slutet av augusti 1895, skedde det stora att kungen besökte Jönköping och bygden. Han var i Norrahammar, han reste på Gripenbergsjärn-vägen och han besökte Husqvarna vapenfabrik. Det noterades att förra gången Oscar II hade varit i Jönköping var vid lantbruksmötet 1878.

Jönköpings-Postens politiska linje var starkt försvarsvänlig; i övrigt var tidningen för stor sparsamhet med statens och kommunernas medel; den svensk-norska unionen var viktig, och man skulle visa fasthet mot de norska kraven; näringarna skulle skyddas och särskilt viktigt var att jordbruket befrämjades. Ofta skrevs positivt om industriarbetarna, men tidningen var mycket kritisk mot det socialdemokratiska partiet och mot all socialism.

År 1890 skrev tidningen i försvarsfrågan att det syntes som om svenska folket håller på att vakna »för att ta denna lifsfråga om hand«. Då talade friherre Hermelin i Jönköpings läroverk för att bilda en försvarsförening. Särskilt Norr-land framhölls som hotat (19/5). I augusti 1894 talade Dalakorpralen Blom i Jönköping klädd i nationaldräkt.

Försvarsmötet avslutades med att alla sjöng »Vår Gud är oss en väldig borg« (30/8). Kopplingen mellan stark försvarsvilja och kristen tro illustreras av att krigsminister Axel Rappe var en ledande person i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen och dessutom ledare inom söndags-skolrörelsen (19/8 1895).

Flera gånger framhöll Jönköpings-Posten hur viktigt det var att unionen skulle bestå. Den norska vänstern kritiserades skarpt därför att den ville unionens upplösning. Den radikalt liberale Adolf Hedin angreps, då han sades vara den norska vänsterns språkrör i Sverige, men särskilt illa tyckte tidningen om Bjørnstjerne Bjørnson, som sågs som ledare för de norska separatisterna (16/6, 18/12 1893 och 2/1 1897).

Något av agrarkonservatism präglade tidningen. I Jönköpings-Postens första nummer 1897 talades om en lag om hemmansklyvning och ägostyckning som skulle ge möjlighet även för mindre bemedlade att få bostad på egen grund. Man kan erinra sig att Sveriges främste småbruksapostel, Per Jönsson Rösiö, år 1893 startade Nordiska lantbruksskolan på Ramsjöholms gods i Svarttorp. Vid denna tid började det också växa fram en mer alarmistisk syn på emigrationen från Sverige, och flera småbruk kunde tyckas vara ett botemedel.

I Jönköpings-Postens kamp mot socialdemokratin var denna rörelses inställning till religion och moral ett viktigt tema. Den 15 januari 1897 skedde ett generalangrepp. Det var, sades det, ett sorgligt faktum att den omstörtande socialdemokratin betänkligt gripit omkring sig. Om detta ogräs fritt skulle få utveckla sig skulle Sveriges lugn och fredliga förhållanden förstöras och ett kaos skulle uppstå av inbördes strider, nöd och elände. Det underströks att socialism också var ateism, gudsförnekelse och den krassaste dyrkan av buken som gud. I anknytning till en skrift av Fredrik Dahlborg sades att det social-demokratiska talet om att religionen var en privatsak endast var en blå dunst.

När det gäller inställningen till de skilda kristliga samfunden stod Jönköpings-Posten fortfarande särskilt nära Jönköpings missionsförening. När tidningen år 1915 firade sitt 50-årsjubileum skrev K. A. Rundbäck att de båda, tidningen och föreningen, delat ljuvt och lett och att ledningen i båda företagen till väsentlig del varit densamma.

I Jönköpings-Posten hade man under de 50 åren regelbundet infört Missionsföreningens predikanters reseturer och föreningens redovisningar av missionsmedel. Allt detta hade tidningen villigt och utan betalning tagit in.

Som ovan framhållits var Paul Waldenström en av Jönköpings-Postens flitigaste skribenter, och vid samma jubileumstillfälle skrev han att han var tidningens äldste då levande medarbetare. Han prisade Jönköpings-Posten för att den varit generös så att han kunnat föra fram sina åsikter, också då de inte överensstämt med tidningens. I början av somrarna fanns i Jönköpings-Posten ungefär jämnstora referat av Missionsförbundets och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens årsmöten, de två »mest betydande missionssällskapen i vårt land«, och det kan noteras att vid Missionsförbundets årsmöte 1893 valdes redaktören Johan Peterson från Jönköping till sekreterare (9/6 1893).

När det gällde bevakning av lokala händelser var Jönköpings-Posten uppmärksam. Beslut av stor vikt av riksdag och stadsfullmäktige under 1890-talet var etableringen av ett artilleriregemente i Jönköping (A 6) och anläggandet av en stadspark. I tidningen kan man väl följa detta beslutsfattande. (Se till exempel 22/2 1893 och 12/2 1894 respektive 3/7 1895, 15/2 1897 samt 2/12 1899.)

I stort sett hade tidningen ett respektfullt förhållningssätt gentemot de kommunala beslutsfattarna, men i början av år 1900 angreps kraftigt stadsfullmäktiges beslut att man skulle få lov att servera »öl och spirituösa drycker« i det turisthotell som planerades i Stadsparken. Än kraftigare ord använde Erik Räf, som tackade Jönköpings-Posten för dess hållning »mot krog i Stadsparken« (15/1, 17/1, 20/1 och 29/1 1900). I fortsättningen var en genomgående linje i Jönköpings-Postens hållning att man ivrade för organiserade nykterister som kandidater till stadsfullmäktige.

Fortsättning följer...