VI KAN ERINRA oss att det var den 30 juli 1965 som statsrådet Olof Palme höll ett uppmärksammat tal i Gävle för den socialdemokratiska broderskapsrörelsen med ett kraftfullt angrepp på den amerikanska Vietnampolitiken. I slutet av augusti möttes Bertil Ohlin och Olof Palme i en radiodebatt om Vietnam. Jönköpings-Posten menade att det inte fanns några större meningsskiljaktigheter mellan regering och opposition i Vietnamfrågan. Båda parter tyckte att det var viktigt att Kina kom med i FN, och Jönköpings-Posten instämde (31/8 1965).

Den 1 oktober hade Jönköpings-Posten en intressant ledare med rubriken »Objektivitet och Vietnamdebatt«. Utgångspunkten var att Björn Ahlander, korrespondent för Sveriges Radio, skrivit en bok benämnd Krig och fred i atomåldern. JP menade att Ahlander helt intagit president Johnsons ståndpunkt och inte alls hade förståelse för vad Walter Lippmann skrev bland annat i Jönköpings-Posten, nämligen att Johnson höll på att begå ett allvarligt misstag.

Lippmann menade att relationen mellan Sovjet och USA måste förbättras. Nu gällde kampen framför allt de underutvecklade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika. I Kashmirkonflikten hade de båda supermakterna kunnat samarbeta (11/10 1965). En frustration märktes hos Lippmann, när han i en krönika konstaterade att USA byggt upp en stor styrka men att Hanoi och Vietcong inte kom till förhandlingar. Det var som att kämpa med en balja vatten. Senare skrev han att USA inte längre riskerade nederlag men att man inte var nära en seger (13/10 och 25/10 1965).

I en krönika skrev Per-Olof Karlsson att det inte fanns någon ljusning i Vietnam och att ingen part visade en uppriktig förhandlingsvilja. Samma dag beskrev Jönköpings-Posten i en ledare Vietnamkriget som ett krig utan hopp och det sades att inget gott kunde komma ut ur detta krig. JP berömde Sven Öste, som just kommit med en bok om kriget (29/11 1965). Inför årsskiftet gjordes summeringar av det gångna året. Erik Holm menade att världspolitiken präglats av Vietnamkriget. Det skrev också Henry Christensson, vars artikel illustrerades av en bild av en fånge som förhördes och torterades (24/12 och 29/12 1965).

VIETNAMKRIGET GJORDE att händelserna i Afrika kom i skuggan, men därifrån fanns inte heller mycket positivt att berätta, särskilt inte från Kongo, Sydafrika och Rhodesia. Ett intressant meningsutbyte gällde Sydafrika. Ruth och Gunnar Syrén arbetade i Helgelseförbundets tjänst i detta land. De skrev i Jönköpings-Posten att regeringen i landet var mycket vänligt inställd till missionen. Därför beklagade de djupt de missuppfattningar som tycktes råda rörande läget i Sydafrika. Inlägget fick dock inte stå oemotsagt. Anders Johansson tyckte att makarna Syréns artikel var beklämmande. Han lyfte fram att det var missionärer som först väckte afrikanernas känsla för sitt eget värde (4/9 och 9/9 1963).

Ett knappt år senare upprepades diskussionen. Södra Vätterbygdens Syd-afrikakommitté ville ha ett möte med Svenska alliansmissionen, men samfundet avböjde. Sydafrikakommittén menade att Alliansmissionen gjort »anmärkningsvärda uttalanden om raspolitiken«. Svenska kyrkan och metodisterna hade klart tagit avstånd från denna politik, men Alliansmissionen hade sagt att den sydafrikanska regeringen hade stoppat kommunisterna. Sedan angrep även Expressen och Stockholms-Tidningen Alliansmissionen. Jönköpings-Posten hade då en ledare med rubriken »Missionen och Sydafrika«. Tidningen framhöll att inget försvar fanns för apartheidpolitiken och att missionen var den enda ljusglimten i Sydafrika (1/7 och 4/7 1964).

KRISTEN SAMLING OCH BORGERLIG SAMLING

1968 är ett etablerat begrepp som talar om ungdomsuppror, vänstervridning och antiamerikanism. Men början av 1960-talet, särskilt åren 1963 och 1964, är också en brytningstid. Moral- och religionsfrågor kom in i politiken som knappast någon gång förr eller senare. Kristdemokratiska partiet är en bestående företeelse från denna tid. Man kan notera att historikern Eva Block talar om 1964 och 1965 som strömkantringens år, och idéhistorikern Anders Frenander har rubriken »Pendeln svänger« om åren 1965–1968.4

Samtidigt fördes en intensiv debatt om hur samarbetet skulle se ut mellan de borgerliga partierna. Bakgrunden var en nästan desperat stämning på den borgerliga sidan på grund av det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet.

Här fanns en koppling till den författningspolitiska debatten. Folkpartiet drev hårt linjen att Sverige skulle ha en enkammarriksdag och att valen skulle vara proportionella.

En fråga som medförde låsning för lång tid framöver var Sveriges förhållande till det europeiska ekonomiska samarbetet, EEC. Skulle Sverige bli medlem? Frågan aktualiserades under sommaren 1961.

Miljöfrågorna trängde sig fram alltmer. Det gällde nedsmutsningen av vatten, luft och land och frågan var om jordens resurser skulle räcka till för den växande befolkningen.

Annons

Men det som för en tid trängde undan allt annat var Sveriges största spionhistoria, Wennerströmaffären, som blev offentlig i juni 1963.

Jönköping berördes mycket av en viktig inrikespolitisk fråga, utbyggnaden av det svenska högskoleväsendet, men för Jönköping blev det ett beslut av negativ art. Staden fick inte den sydsvenska högskolefilialen. Den gick i stället till Växjö.

UNDER PERIODENS början var det frågan om hur oppositionen skulle verka som tog mycket av intresset. Jönköpings-Posten återkom ofta till temat att samarbetet mellan de tre oppositionspartierna var dåligt (3/1, 16/1 och 25/1 1961). Frågan aktualiserades i samband med 1961 års remissdebatt. JP tyckte då att Bertil Ohlin gått längst i samförståndsnit, men tidningens kritik drabbade alla tre partierna. De sades inte ta tillvara de samarbetsmöjligheter som fanns. För ovanlighetens skull kunde Jönköpings-Posten här instämma med Dagens Nyheter som efterlyste mer gemensam oppositionspolitik (13/2 och 21/2 1961).

Bertil Ohlin fick dock Jönköpings-Postens stöd då folkpartiledaren angripit högertidningar. Ohlin var ingen vindflöjel, framhöll JP, och det var inte fråga om någon tredje ståndpunkt mellan regering och opposition (3/3 och 4/3 1961). I mars möttes i TV de tre borgerliga partiernas kronprinsar, Sven Wedén, Gunnar Heckscher och Torsten Bengtsson. JP tyckte att endast Sven Wedén hade diskuterat sakligt (11/3 1961).

Jönköpings-Posten var kritisk mot högerpartiet och undrade om man åter ville ha en kärvare politik. Partiledaren Hjalmarson var i Jönköping och fick också han kritik av JP (29/4, 8/5 och 15/5 1961). Men tidningen var under 1961 inte mer positiv till centerpartiet utan undrade vad som hände med partiet (23/5).

Under sommaren 1961 framhöll Jönköpings-Posten att tidningen inte trodde på ett tvåpartisystem i Sverige, men samtidigt underströks att växling vid makten behövdes (27/6 och 28/6 1961). JP liksom Bertil Ohlin uttalade sig för en enkammarriksdag, medan centern vid denna tid ville ha två kammare (12/7 1961).

Gunnar Heckscher sade sig vilja ha samarbete inom oppositionen, och Jönköpings-Posten instämde (10/7 och 21/7 1961). Strax därefter avgick Jarl Hjalmarson som högerns partiledare. Jönköpings-Posten hoppades att Heckscher skulle bli efterträdaren. Han ansågs som mer samarbetsvillig än alternativet Leif Cassel. JP trodde att Heckscher skulle närma sig folkpartiet (23/8, 25/8, 29/8 och 30/8 1961).

I en artikel i Liberal Debatt utfärdade Ola Ullsten en dödsattest över Mittenalliansen, men Jönköpings-Posten uttryckte skepsis till attesten. Senare skrev tidningen att Bertil Ohlin gjorde ett nytt försök att ena oppositionen och att högern var positiv till detta, men JP undrade hur centern ställde sig. JP återkom med kritik mot Gunnar Hedlund (26/9, 10/10 och 20/10 1961). Denna kritik ökade kraftigt i styrka, när centern gjorde upp med socialdemokraterna i skattefrågor. JP menade att centern inte var ett riktigt oppositionsparti. Däremot blev högern och folkpartiet eniga i skattefrågan (3/11, 7/11, 16/11, 22/11, 6/12, 15/12 och 18/12 1961).

Till Jönköpings-Postens politiska profil hörde en vilja till höga försvarsanslag (18/1, 21/3 och 10/4 1961). Tidningen var negativ till att man skulle skynda på i fråga om en ny kommunindelningsreform (1/3, 21/4, 4/11, 20/11 och 4/12 1961), och så önskade man fler perioder med fartbegränsningar för trafiken (10/1 och 14/7 1961). Ofta lyfte tidningen fram hur många som hade dödats under en veckohelg eller under den senaste månaden, och för hela 1961 var det över 1 000 döda i trafiken (30/12 1961).

FRÅGAN OM SVERIGES relation till den europeiska ekonomiska marknaden aktualiserades, då både Storbritannien och Danmark förklarade sig intresserade av en anslutning. Jönköpings-Posten gjorde summeringen att ekonomiska skäl talade för att Sverige skulle gå med i EEC, men Sverige borde inte upphöra med sin alliansfria politik. Senare skrev JP att även mycket starka politiska bedömningar måste vika för ekonomiska fakta och att samverkan mellan riksdagens fyra största partier behövdes i frågan. Tidningen omtalade att såväl Erik Boheman som ambassadör Bo Siegbahn i motsats till Östen Undén menade att medlemskapet gick att förena med neutraliteten (3/8, 9/8, 15/8 och 16/8 1961).

I sitt berömda tal vid Metallindustriarbetareförbundets kongress hävdade Tage Erlander att medlemskap i EEC inte gick att förena med svensk neutralitet. Jönköpings-Posten menade att det inte var lyckligt att på ett så tidigt stadium binda handlingsfriheten, och tidningen ansåg att den mjukare linje som Bertil Ohlin och folkpartiet företrädde var att föredra. I månadsskiftet augusti/september ägde en debatt om EEC rum i radio mellan Tage Erlander och den danske utrikesministern och senare statsministern Jens Otto Krag. Jönköpings-Postens kommentar var att en anslutning till EEC kanske var möjlig inom neutralitetens ram. Därefter tog tidningen upp ett angrepp från Gunnar Hedlund, riktat mot högern och folkpartiet i marknadsfrågan (21/8, 24/8, 26/8, 1/9 och 2/9 1961). Även i denna fråga berömde JP Bertil Ohlin men tyckte också att regeringen efter hand hade blivit mer flexibel i ärendet. Dock menade tidningen att det hade varit bra med en samlingsregering som handlagt frågan om ansökan till EEC (15/9, 6/10, 7/10 och 27/10).

Efterdyningar i EEC-debatten förekom 1962. I ett ledarstick lyfte Jönköpings-Posten fram att Olof Palme siat om strid inför höstens val om EEC och neutraliteten. Tidningen skrev att Palme syntes vilja ha en sådan strid. Senare behandlade Lars Freeman ambassadör Gunnar Hägglöfs mycket positiva inställning till EEC, och JP såg som bevis på att opposition lönade sig att regeringen avlägsnat sig från ståndpunkten i Erlanders Metalltal. Det var, menade tidningen, en mardröm (2/3, 19/3 och 20/3 1962).

Vi känner till att frågan om Storbritanniens och Danmarks anslutning till EEC förföll i och med att de Gaulle sade nej till medlemskap för Storbritannien. Men frågan blev aktuell igen. De båda länderna blev medlemmar 1973, medan Sveriges negativa inställning till EEC bestod. Den ändrades efter det kalla krigets slut. En första öppning gjordes av regeringen Carlsson 1990, och Sverige blev medlem 1995.

Fortsättning följer...