För några år sedan ingick jag i ett samverkansarbete i Göteborgsförorten Angered där chefer för skolan, socialtjänsten, polisen och fritidsgårdarna deltog. I egenskap av rektor var jag där för att representera skolan. Inom ramen för denna samverkan träffades vi för att avhandla frågor som rörde tryggheten i stadsdelen och vilka ungdomar som befarades att hamna i riskzonen för kriminalitet.

Så här i efterhand reflekterar jag över att vi många gånger befann oss i det som kan liknas vid en frontlinje i det förebyggande arbetet mot kriminalitet. Vi som deltog på dessa möten var pragmatiker. Samtidigt var de flesta av oss ganska luttrade. Det är goda egenskaper när man arbetar i ett av Sveriges mest utsatta områden. Det är egenskaper jag tror skulle behövas mer av på fler platser.

Hotfull stämning

En händelse som jag minns från den tiden var när en grupp tonårskillar började hänga utanför ett folkbibliotek i stadsdelen. De stod där och skapade en hotfull stämning för besökarna. Samtidigt var det svårt att peka på att det de gjorde var olagligt. Platsen de hängde på var offentlig. Bibliotekschefen var förtvivlad. Gängets vistelse utanför biblioteket hade resulterat i att hon tvingats korta ner öppettiderna. Besökarskaran hade sjunkit snabbt. Vi var rörande överens om att något måste ske omgående.

När ett bibliotek tvingas dra ner på sina öppettider på grund av utomstående hot betyder det ett angrepp på det offentliga rummet. Dessutom en av de få samhällsinstitutioner dit alla, oavsett ålder, kön eller klass är välkomna. Samtidigt sände det signaler om att det öppna samhället var på reträtt.

Annons

Punktmarkering

Vi involverade snabbt stadsdelsdirektören. Polisen fickförstärkning och kunde punktmarkera biblioteket. Orosanmälan på samtliga berörda gjordes och socialtjänstens utredningsmaskineri började snurra. De snabba insatserna gav effekt. Tonårsgänget slutade att hänga utanför biblioteket. Det är möjligt att de började hänga någon annanstans. Det viktiga där och då var att biblioteket kunde återgå till sina ordinarie öppettider och besökarna kunde känna sig trygga. Samhället vek sig inte.

När jag idag flera år senare läser om att ett barngäng i åldrarna 8-12 år terroriserar ett bostadsområde i Grums blir jag bestört. Under ett års tid har gänget ägnat sig åt dödshot och trakasserier mot andra barn samt stått för skadegörelse. Kommunens socialchef uttalar sig i media på ett för vår tid typiskt tjänstemannavis. En handlingsplan ska utformas, en aktivitet ska genomföras och ett möte med de boende ska hållas i höst.

Lika behandling

För kommunen verkar det också vara en försvårande detalj att barnen tillhör nyanlända familjer. Hur har detta kunnat pågå under ett års tid? Hade det kunnat tillåtas gå så långt om det rörde sig om svenska barn? Ett rimligt agerande från kommunen vore att informera föräldrarna till barnen om vilka konsekvenser barnens agerande kommer få. Där måste konsekvenserna vara att dra in försörjningsstödet samt att omhänderta barnen. Det sistnämnda borde inte vara omöjligt mot bakgrund av hur föräldrarna brustit i sin omsorg.

Även om föräldrarna inte förstår svenska och har behov av tolk så är en sak säker. Även den som är nyanländ till Sverige förstår pengarnas språk.

Hamid Zafar är Barn- och utbildningschef, Mullsjö kommun och krönikör på JP:s ledarsida.

Hot