Att Svenska Kyrkan och dess ledning är politiserad är ingenting nytt. Det har den varit sedan Gustav Vasas tid.

Det häpnadsväckande är att politiseringen har tilltagit sedan kyrkan formellt skildes från staten. Än mer häpnadsväckande är att Svenska Kyrkans ledning på senare tid tyckts bli allt mer obekväm med den kristna religionen som sådan.

I ljuset av de politiska kampanjer som Svenska Kyrkan har bedrivit på senare år, om allt från klimatet till den ständigt återkommande Palestinakonflikten, ter sig kyrkans lednings ljumma intresse för det folkmord på kristna som pågår i Mellanöstern minst sagt besynnerligt.

Kristna är i dag världens mest förföljda grupp. I flera av de länder där kristendomen först uppstod är den i princip helt utrotad.

Likväl tycker Svenska Kyrkans ledning att det är mer angeläget att ta strid mot Mellanösterns enda demokrati, Israel, tillika det enda land där kristna kan leva utan att förtryckas.

Kristna är också måltavlor för attacker i Sverige och övriga västvärlden. Attacker mot kyrkor är den typ av hatbrott som ökar mest i Sverige. Intresset från det politiska etablissemanget är dock obefintligt.

De ministrar som skyndade ut och höll torgmöte när en moské i Eskilstuna eldhärjades i en icke anlagd brand tiger när kyrkor utsätts för attentat. De politiska ungdomsförbund som ägnar sig åt så kallad kärleksbombning av utsatta moskéer kunde inte bry sig mindre om utsatta kyrkor.

Samma dubbla måttstockar präglar märkligt nog även Svenska Kyrkans agerande.

I Nacka utanför Stockholm driver man ett projekt som kallas Guds hus, som ska rymma både en kyrka och en moské, med egen imam och allt.

I Stockholm ville biskop Eva Brunne täcka över de kristna symbolerna i Sjömanskyrkan för att inte muslimer skulle behöva se dem.

Exemplen på denna typ av ensidig religionsdialog är många. Oviljan till dialog med oliktänkande inom den egna organisationen ännu påtagligare.

Efter det islamistiska terrordådet i Rouen där den franske prästen Jacques Hamel fick halsen avskuren startade tre präster i Svenska Kyrkan Facebookgruppen Mitt kors, i solidaritet med förföljda kristna världen över.

Annons

Gruppen har idag över 7 000 medlemmar och växer. Den rymmer kristna av alla schatteringar och även andra, som ateisten Christer Sturmark.

Svenska Kyrkans ledning uppskattar dock inte initiativet.

Kommunikationschefen Gunnar Sjöberg gick till och med så långt att han kallade initiativet för okristligt.

Hur har det blivit så här? Varför tycker Svenska Kyrkans ledning att det är viktigare att bojkotta Israel än att visa solidaritet med förföljda kristna? Varför tycker biskopar att det är rimligare att anställa imamer och täcka över kristna symboler än att stå upp för sin egen religion?

Svenska Kyrkan var en av de samhällsinstitutioner som utgjorde måltavlorna för den radikala 60-talsvänsterns långa marsch genom institutionerna.

Inspirerade av den italienska marxisten Antonio Gramscis tänkande skulle radikalerna, istället för en väpnad revolution, förändra samhället genom att ta över dess institutioner inifrån.

Det gällde framförallt de institutioner som påverkade människors världsbild: skolan, kulturlivet, universiteten, media och just kyrkan.

Genom att hjälpa varandra fram kunde en förhållandevis liten grupp radikaler få oproportionerligt stort inflytande över dessa institutioner.

Resultatet ser vi idag.

De dubbla måttstockarna för kristendom och islam, och det monomana fokuset på Israel kan förklaras med den postmarxistiska idén om strukturell över- och underordning.

Enligt denna ideologiska analys är västerlandet (dit även Mellanösterns kristna tycks räknas) alltid överordnat och förtjänar föga sympati, medan den andre, manifesterad i form av islam, betraktas som underordnad och hjälplös.

Det är en ideologisk förklaringsmodell ägnad att tjäna politiska syften. Fakta som strider mot denna fördomsfulla analys ignoreras eller tonas ned.

Politiseringen har möjliggjorts genom det system kyrkan är organiserad på: i kyrkovalen röstar de som tycker att kyrkan ska vara politiserad. Den som inte vill det vill rimligtvis inte heller att kyrkan ska styras av politiska partier och röstar därför sannolikt inte. Valdeltagandet är således mycket lågt och speglar inte heller medlemmarnas åsikter.

Svenska Kyrkans lednings politiska färdriktning är inte bara ett problem för de som inte delar dess ståndpunkter, den är ett problem för kyrkan som helhet. Medlemsraset eskalerar för varje dag.

Särskilt oroande är att det i stor utsträckning är de troende som lämnar.

En av initiativtagarna till kampanjen Mitt kors meddelade i förra veckan att hon lämnar både kyrkan och prästämbetet.

Det är en pyrrhusseger för kyrkans ledning när meningsmotståndarna lämnar. De kanske vinner slaget, men fortsätter de har de snart ingen kyrka kvar.

LARS ANDERS JOHANSSON