”Syns inte, finns inte”, utropar vildvittrorna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter sedan protagonisten tagit skydd under en björk och undkommit deras skarpa ögon och vassa klor.

Ungefär på samma sätt tycks delar av det politiska och mediala etablissemanget resonera kring samhällsproblem. Den som påtalar problemens existens anklagas för att vara illojal, för att svartmåla och baktala Sverige.

För delar av journalistkåren och åtskilliga av de folkvalda tycks bilden av verkligheten vara intressantare än verkligheten som sådan. Det är detta synsätt som är anledningen till att politiska partier lägger mer kraft på sin politiska kommunikation än på att utforma faktisk politik.

Det är också orsak till den agendasättande journalistik som blivit populär på sistone, där stora medier ser som sin uppgift att besvärja fram en önskad bild av verkligheten i hopp om att verkligheten sedan ska anpassa sig därefter, istället för att skildra den som den är.

När jag arbetade som nyhetsreporter på lokalteve fick vi ofta påstötningar från allmänhet och aktivister om att vi i vår nyhetsrapportering gav en alltför negativ bild av stadsdelar av det slag som brukar beskrivas som utsatta. Det var bilden som gav dessa områden dåligt rykte.

På redaktionen beslöt vi oss för att idka självkritik. Kanske hade vi gett en orättvis och negativ bild av dessa stadsdelar? Därför gjorde vi en systematisk genomgång av all vår nyhetsrapportering från stadsdelarna i fråga under de gångna åren, och jämförde med rapportering från andra stadsdelar.

Resultatet blev dock inte vad brevskrivarna hade väntat. Det visade sig nämligen att vi inte alls hade gett en onödigt negativ bild av områdena. Tvärtom fanns det en oproportionerlig mängd positiva nyheter därifrån.

Kanske i något slags försök att kompensera för rapporteringen om kriminalitet och våld hade det rapporterats om kulturaktiviteter och gatufester i en utsträckning som inte motsvarades i rapporteringen från andra stadsdelar.

Områdena hade alltså ett dåligt rykte trots medias försök att ge en annan bild. Det var inte bilden som gjorde att stadsdelarna hade dåligt rykte, det var våldet och kriminaliteten.

Idag diskuteras återigen bilden av segregerade områden.

Skillnaden den här gången är att den som påtalar problemen inte bara anklagas för att misskreditera stadsdelarna i fråga utan rentav bilden av Sverige.

Istället för att ställa sig på de drabbades sida, de som fått sina bilar brända och sina butiker plundrade, väljer regeringsföreträdare och opinionsbildare att gå till storms mot de som påtalar problemen.

Somliga debattörer tycks mer upprörda över användningen av begreppet no-go-zon än av det faktum att polisen skrämdes bort under flera timmar medan upploppen i Rinkeby pågick i förra veckan.

Det finns ytterligare en sida av detta.

Det finns de som av olika skäl vill att situationen i Sverige ska framställas i så mörk dager som möjligt. Det finns de som vill att motsättningarna i samhället ska öka och det offentliga samtalet ska kollapsa.

Det kan handla om utländska trollfabriker med desinformatörer betalda av fientlig makt, om höger- och vänsterpopulister som göds av det allt hätskare tonläget och de spretande verklighetsbilderna, om våldsbejakande islamister som rekryterar i spåren av det offentliga Sveriges tillbakadragande från de segregerade stadsdelarna.

Om någon för ett ögonblick tror att dessa grupper kommer att motas genom att politik och media låtsas som att problemen inte finns så tror de fel.

Man bör också ha i minnet att det finns de som har ett intresse av att förtiga samhällsproblem.

Många av de som nu ropar högst om att man inte får svartmåla Sverige ägnade själva åtta år av Alliansstyre åt att slå fast att ”Sverige har gått sönder”.

För ansvariga politiker som visat sig oförmögna att hantera problemen är det dessutom lättare att låtsas som att problemen inte finns.

En återgång till konsekvensneutral journalistik är det enda som skulle kunna vända medias förtroendekris och mota dyngspridarna i grinden.

Vildvittrorna har fel: saker som inte syns upphör inte att finnas.