Han ljög inte, kommunalrådet Andreas Sturesson (KD), när han sa till tidningen att det inte fanns någon att fråga om råd när han 2016 arbetade med att ordna lägenheter åt nyanlända i bland annat Bottnaryd. Verkligen inte. Att hantera jättevågen av migranter i spåren av 2015 års flyktingkris liknade inget som det offentliga Sverige hade åtagit sig i modern tid.

Sturesson och den övriga dåvarande politiska ledningen för Jönköpings kommun tänkte rätt när de bestämde sig för att sprida mottagandet över flera orter och låta fler än centralorten bidra.

Storstaden kan erbjuda en bekväm anonymitet. För den som ska läka efter trauma, lära sig ett språk och etablera sig inte bara i ett nytt samhälle utan i ett nytt land finns dock inget bekvämt och väldigt lite positivt med den.

Relaterat: Efter flyktingkrisen: Välkomnandet som delar byn

Tidningens återbesök tre år senare visar att Bottnaryd är som många mindre samhällen. Där finns så klart olika åsikter. Där finns informella strukturer som kan vara knepiga att hitta en plats i för den som kommer utifrån. Där finns grannsämja, men den går inte att ta för självklar. Där händer tråkiga saker – som att någon stjäl en cykel, eventuellt för att vara elak. Där händer trevligare saker – som att någon hittar cykeln och hjälper till så att den kan hitta tillbaka till ägaren.

Mellan raderna framträder att det finns gott om värme i samhället. Jag blir berörd av den hjälp som flera Bottnarydsbor har gett ortens nya invånare. Som att ge körlektioner eller hjälpa till med att hitta en bättre begagnad cykel till överkomligt pris. Stöd som syftar till att den som får det ska kunna stå på egna ben.

Annons

Gester av hjälpsamhet och medmänsklighet, som politiker och myndigheter inte hade kunnat ge.

Relaterat: Sturesson om flyktingboendet i Bottnaryd: Husen blir kvar

Kanada är något av världsmästare när det gäller att få invånarna att engagera sig i flyktingmottagande. Där ligger en stor del av ansvaret för integration på civilsamhället genom olika privata sponsringsprogram.

Det kan låta hur främmande som helst för svenska öron, men faktum är att Kanadas filosofi tilldrar sig intresse från bland annat Sverige och övriga Skandinavien. Det borde den göra. Inte bara för att Kanada har låg arbetslöshet bland utrikes födda, utan också för att den har susengörande effekt på medborgarnas inställning till flyktingmottagande. Sedan 2000-talets början har opinionsundersökningar stadigt visat att mellan 60 och 70 procent av kanadensarna är nöjda med nivån på invandringen eller till och med vill öka den, enligt rapporten "Canada can, can we?" från den liberala tankesmedjan Fores.

Det visar att en lyckad integration är helt avgörande för att medborgarna ska se nyttan med invandring.

Att helt enkelt exportera Kanadas modell till Sverige låter sig förstås inte göras hur som helst. Det finns skillnader i välfärdsstatens uppbyggnad och Sveriges geografiska läge skyddar inte från omfattande flyktingströmmar. Sverige borde dock ta inspiration från Kanada och anstränga sig för att involvera civilsamhället mer i integrationen av nyanlända.

Staten och kommunerna i all ära, men civilsamhället erbjuder en annan typ av mötesplatser. Där kan äkta mänskliga möten äga rum, spridas till andra nätverk och ge nyanlända sammanhang och kontakter. Kontakter är som bekant en jobbgivande faktor och inget integrerar och etablerar som att få ett arbete.

Om inte så många frivilliga krafter hade ställt upp när vågen av flyktingar kom till Sverige hade situationen blivit långt värre än den blev 2015–2016.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (tidigare Ungdomsstyrelsen) sammanställde erfarenheter från många frivilligt engagerade efter det år då 160 000 människor på flykt sökte sig till Sverige. Även om mycket var positivt, blev slutsatsen att det fanns mycket att göra för att bättre ta tillvara på engagemang och kompetens i den privata sektorn.

Medarbetare inom myndigheter och kommuner ansågs ofta vara för dåliga på bemötande och samverkan. Kunskap om organisationers villkor och förutsättningar saknades i offentlig sektor. Samordningen i kommunerna kunde också ha varit bättre.

Det kan finnas mycket att göra för att bättre kunna ta tillvara på civilsamhällets resurser. En sak är att minska administration och regelkrångel för föreningar och organisationer. En annan att tänka om kring den kortsiktighet som finns i offentlig finansiering av civilsamhällets aktörer.

Och, för allt i världen, slipa, slipa, slipa på samarbetet. Snåla inte med morötter för att arbeta med integration.

För när allt kommer omkring är det svårt att slå integrationsvärdet hos en vänlig röst som säger "hej och välkommen, om du behöver en cykel vet jag var du kan få tag på en billig".

Det har man förstått i Kanada. Och i Bottnaryd.