Min pappa var bland en av de första vanliga människor som hade mobiltelefon. 1983 innebar det en stor svart väskklump med lur och sladd som vägde som ett mindre kylskåp. Vi barn var inte särskilt imponerade. Den tog upp ett halvt säte i bilen och fungerade sällan som det var tänkt. Till råga på allt medförde klumpen en enorm antenn. Det såg ut som att vi åkte omkring med en lång gren på biltaket vilket vi barn tyckte var oerhört pinsamt.

Drygt 30 år senare. Den person som idag inte äger en mobiltelefon betraktas som ett bakåtsträvande, teknikfientligt ufo. Samtidigt som det har blivit galet åt andra hållet. På restauranger är mobilen det första folk lägger upp på bordet. I var och varannan bil sitter föraren upptagen av att sms:a eller kolla Facebook samtidigt som man kör. Frånvarande mammor drar sina barnvagnar med hukande huvuden ner i sin telefon. Anknytning och interaktion finns det inte tid för när bekräftelsebehovet på sociala medier är omättligt.

Annons

Det är svårt, jag vet. Man fastnar lätt. I mina sämsta stunder kommer jag på mig själv att vara precis som alla andra. En snabbtitt på Aftonbladet förvandlas lätt till en timmes meningslöst slösurfande som inte ger ett skvatt. Ett digitalt socker för hjärnan.

För allt verkar lite, lite roligare i mobilen än i verkligheten. Ointresset för andra människor än sig själv känns mer utbrett än någonsin. Man blir snabbt bortprioriterad om man inte är underhållande nog. Helt ogenerat kan ens sällskap börja greja med telefonen när samtalet inte längre roar.

Skulle det ha hänt för tjugo år sedan, att man satt och skrev brev (dagens mejl) när ett umgänge inte längre var kul? Eller att introvert spela wordfeud under måltiden, som i en egen värld. Jämför man dagens mobilbesatthet med dåtiden blir det komiskt. Vem skulle dra fram ett stort alfapet och börja spela med sig själv? Eller veckla upp en stor dagstidning på en restaurang, sitta och svara på kontaktannonser eller plöja igenom postorderkataloger medan de andra runt bordet umgås och äter? Den personen skulle betraktas som en dåre och ett socialt haveri.

Det kan lätt tas som en förnumstig efterhandskonstruktion, men jag är tacksam på riktigt att jag växte upp utan mobil. Trots att jag älskar modern teknik, jag använder den varje dag i mitt arbete. Men att utnyttja tekniken, är ju inte samma sak som att vara frånvarande och uppslukad av likes-jakt på nätet. Jag får påminna mig själv också ibland: Glöm inte bort att leva!