Den låg alltid på köksbordet hemma. Jag tror att varje familjemedlem tog upp den vid frukost eller vid första rasten på jobbet. Mamma gick igenom allt i sällskap av honungsmacka och tekopp. Pappa också, fast han började baklänges. Syskonen pratade om när deras fotbollslag syntes i sportens tabellflora. Jag fastnade för artiklar om min skola, när sådana i ganska sällsynta fall fanns. Och så läste jag serier, huvudnyheten och ungdomssidan.

Oavsett skäl var tidningen – för då fanns inga digitala prenumerationer – en absolut självklarhet i hushållet. För hela familjen, av olika skäl – men varje dag. Ska vi ha tidningen kvar?, frågade ingen, någonsin.

Ny konkurrens

Förr klarade sig mediehusen alldeles utmärkt på egen hand. Tidningarna var sprängfyllda av annonser och intäkterna räckte gott och väl för att driva välmående redaktioner med många journalister, såväl i storstäder som på landsbygden. Digitaliseringen förändrade mycket av detta – på gott och ont.

Om vi börjar i det som vi i branschen betraktar som ont så utsattes vi för ny och dessutom global konkurrens om annonspengarna. På många sätt en helt sund ekologi i en marknadsekonomi – men villkoren ändrades snabbare än tidningshusen hann ställa om. Den klassiska och av så många oerhört omtyckta papperstidningen började också väljas bort av vissa läsare, som hellre följde nyheterna i sin mobiltelefon dygnet runt än vid frukostbordet.

Annons

Relaterat: Hall Media lanserar nyhetspodd

Krasst och kortfattat beskrivet – tidningshusens intäkter minskade därmed på två fronter, vilket gjorde det allt svårare att bära kostnaderna för att producera lokaljournalistik - inte minst för företagen som avlönade journalister på de mindre redaktionerna, där både annonsörer och prenumeranter är färre utifrån befolkningsunderlag.

Mer kreativt

Ovanstående är naturligtvis bekymmersamt och i beskrivningen finns också orsaken till att den här krönikan skrivs. Men vi ska stanna i det goda först. Digitaliseringen av samhället har nämligen fört med sig oerhört många fördelar för oss journalister. I stället för att ge våra läsare nyheter en gång om dygnet, i ett begränsat format på exempelvis 40 tidningssidor, kan vi rapportera dygnet runt, hur omfångsrikt vi vill och även live om så krävs. Vi kan tänka mer kreativt än kring två tabloidstora sidor åt gången, vi kan göra tv, vi kan bjuda på långt många fler bilder och vi kan komplettera med ljud.

Det här skiftet är nog det mest spännande som vår bransch får uppleva. Men för att göra allt det där och dessutom bli riktigt bra på det måste journalistiken finansieras – och allt fler medieaktörer har tyvärr drabbats av stora problem med just detta. En del tidningstitlar – som Folket i Eskilstuna och Dagbladet i Sundsvall – fick till och med läggas ner när siffrorna var röda för länge. Medborgarna fick därigenom mindre granskning, färre infallsvinklar och minskade möjligheter att göra sina röster hörda – vilket i förlängningen är högst olyckligt för demokratin.

De ovan beskrivna utmaningarna för landets mediehus har de senaste åren fått politikernas uppmärksamhet – med effekten att det statliga stödet till medierna har förändrats. I år införde regeringen också en ny sorts ekonomisk stöd till redaktioner som ville upprätthålla eller starta bevakning av orter som annars riskerar att förvandlas till så kallade vita fläckar – platser utan journalistisk bevakning.

Första presstödet

Stödet var uppenbarligen eftertraktat. Över 130 ansökningar för 90 områden kom in till Myndigheten för press, radio och tv – och önskemålen nådde totalt 100 miljoner kronor. Så mycket pengar fanns inte i budgeten – och myndigheten fick prioritera och välja ut de mest behjärtansvärda av ändamålen. Till dem Jönköpings-Postens journalistik i Mullsjö och Vaggeryd.

JP har aldrig tidigare fått ett presstöd av den här typen. För första gången tar vi alltså nu emot pengar som ska gå direkt till journalistiken. Vilken åsikt man har om att staten stöttar kommersiella mediebolag är upp till var och en att formulera – men för oss får den här slanten, som motsvarar en heltidstjänst i ett år, stor betydelse.

Fler lokala sidor

Men egentligen är det ni läsare som är vinnarna. Nu kan vi nämligen ge er betydligt mer lokal journalistik i kommunerna Mullsjö och Vaggeryd, som stödet är öronmärkt för. Vi har kunnat rekrytera den erfarne journalisten Marcus Ålsnäs, som härmed gör de befintliga reportrarna Gunnar Höglund och Mariell Dahlström sällskap på våra fysiska lokalredaktioner på orterna. Pengarna sugs därmed inte upp i något slags intighet – utan går direkt till en reporterförstärkning i ett års tid. Ni som prenumererar får härmed fler Premium-märkta artiklar i app och på sajt – vilket också genererar fler lokala sidor i tidningen.

Relaterat: Krönika: Svaret ligger inte i att ge upp om journalistiken

Men mängd är inte vårt enda mål – vår främsta ambition handlar om att fördjupa, granska och berätta mer och framför allt bättre om våra bygder. Jag kan därmed faktiskt lova er fler avslöjanden, långa reportage och kvalitativ bildjournalistik, utöver snabba nyheter och rak rapportering. Allra bäst kommer vi att lyckas om ni följer med oss i den här utmaningen.

Stöd för lokal demokrati

Det ekonomiska stödet hjälper oss att bygga upp något bra för framtiden – men om insatsen ska bestå även efter att bidraget är slut behöver vi er som prenumeranter, läsare och tipsare. Det handlar inte om att du som valt att betala för lokal journalistik stöttar ett bolag – utan om att du tror på din ort och gör en markering för en stark, lokal demokrati. Våra hjärtan kommer att fortsätta slå för nära nyheter – hoppas att du vill fortsätta läsa dem.

Och ja –tidningen ligger kvar på köksbordet i mitt föräldrahem. Men nu läser mamma på paddan också.

Relaterat: Ny reporter – JP förstärker i Vaggeryd och Mullsjö