Av personliga skäl har jag under julledigheten fått anledning att tänka på baksidan av det effektiva samhälle som Sverige strävar efter att vara.

Vi har ett samhälle med en horisontell arbetsmarknad med få ”enkla” jobb utan utbildningskrav.

Är detta förlängningen av drömmen om folkhemmet?

Man pratar idag om integration av de nyanlända och det är bra.

Men problemet med utanförskap har funnits länge och inte enbart hos de som kommer som nya till vårt land.

Vi ska vara stolta över Sverige och vi har ett skyddsnät för de med allra störst svårigheter.

Tyvärr finns det en gråzon på arbetsmarknaden där individer med lättare funktionsnedsättningar stängs ute, med isolering och ensamhet som följd.

Även de jobb som på pappret kan tyckas vara ”enkla” kräver ofta någon form av eftergymnasiala kunskaper. Datorvana, körkort, truckkörkort. Och det krävs ofta att man ska ”vara flexibel, självständig och ha förmågan att lära sig nya uppgifter”.

Staten har skapat en chimär av en arbetsmarknad där alla är välkomna, men det fungerar inte så i praktiken och har inte gjort det på mycket länge.

Jag och min familj har tyvärr egen erfarenhet av detta.

Under 2016 har USA och presidentvalet med den nu tillträdande president Donald Trump nagelfarits.

Vi lämnar just detta, men för två år sedan stod jag i hissen i hans eget Trump Tower på Manhattan.

Annons

Jag skulle upp till sjunde våningen och fick inte själv trycka på knappen utan en ung man hade i uppgift att manövrera hissen.

Killen bor i drömmarnas land med arbetsmarknadslagar som inte är eftersträvansvärda. Men han har ett jobb att gå till med möjlighet till en meningsfull vardag, rutiner och arbetskamrater.

Det slog mig där i hissen att killens typ av jobb försvann i Sverige för länge sedan. Det kan ställas mot en upplevelse jag hade precis före jul, då jag uppmärksammades på att en stor statlig arbetsgivare planerar att ta bort den interna postutdelningen.

Det ska nu var och en sköta med hjälp av ett centralt placerat postfack.

Detta är två exempel på ytterligheter som iscensätter vad jag menar. Sverige jobbar målmedvetet med att effektivisera arbetsmarknaden, men det finns anledning att mana till eftertanke.

Är det verkligen alltid effektivt att rationalisera bort denna typ av jobb? Och är inte detta det perfekta sättet att öka utanförskapet?

Jag har rätt i min oro, för i december 2016 släppte Arbetsförmedlingen prognoser för kommande år och det är bekymrande läsning.

Under 2018 beräknas andelen inskrivna arbetslösa med utsatt ställning utgöra 75 procent av samtliga inskrivna arbetslösa.

Vi kommer se en minskning av arbetslösa med stark ställning på arbetsmarknaden samtidigt som de som står långt från arbetsmarknaden kommer öka i antal.

Vad är lösningen?

Jag tror att arbetsgivarna (statliga likväl som privata) måste fundera på vad som är effektiv rationalisering.

Jag tror även att arbetsgivarna kan fundera ett extra varv vid rekrytering om alla krav på önskelistan verkligen är nödvändiga.

Är det så att det finns en föreställning om att alla jobb alltid utförs bäst av någon med formell utbildning?

Jag tror inte det och jag trodde definitivt att det svenska folkhemmet var drömmen om ”ett hem för hela folket”.

Tyvärr tycks det idag bara vara ”ett hem för delar av folket”.

LINA BJERKE

Doktor i nationalekonomi vid Jibs