Läraren får tårar i ögonen. Hon sitter i en intervju med JP:s kommunreporter för att svara på frågor om Bäckadalsgymnasiets elever – tonårspojkar – som efter flera månader i Sverige nu skickas tillbaka till konfliktens Afghanistan.

– De är våra barn också. De är mina barn, säger hon.

Ett par dagar senare är det jag som får tårar i ögonen när jag läser resultatet av intervjun i JP. Det är en stark artikel som beskriver mänskliga konsekvenser av två staters beslut. Personer som fått avslag på sina uppehållstillstånd ska nu ”återtas” till Afghanistan, i första hand självmant, i andra hand med tvång.

Nu kommer de drabbade – elever på Jönköpings gymnasieskolor - till klassrummen med avvisningsbesked i händerna.

Oavsett vad man anser om världsläget eller vad man röstar på borde situationen som beskrivs i JP:s artikel beröra snarare än uppröra. Den borde resultera i medlidande, inte arga emojis. Men så är det uppenbarligen inte.

Skaran som tycker till i tråden om artikeln i sociala medier behöver visserligen inte på något sätt representera allmänheten – och måste förstås varken tycka som jag eller Bäckadalsgymnasiets lärare. Men det är något väldigt strängt över det som bankas ut i flödet via tangenter och smartphones. Kylan i en del av kommentarerna känns obarmhärtig.

Särskilt skrämmande är att vi har börjat vänja oss vid den här hårdheten i sociala medier. Vi förutser den, vi till och med planerar för den. Alla inlägg som postas på JP:s sidor på Facebook som berör invandring måste övervakas noggrant - ibland tar det nämligen bara minuter innan diskussionstrådarna fylls av hatiska utspel.

Man får förstås tycka vad man vill om väldigt mycket i JP:s kanaler – men påhopp och rasism hör inte hemma i en frisk debatt.

Och lite måste man ju undra ibland. Några gråter över de unga elevernas öden.

Andra blir arga.

Annons

När flyktingkrisen eskalerade under hösten 2015 funderade jag mycket på vår roll som nyhetsförmedlare. Världen har nog aldrig tidigare kommit så nära. JP:s och andra mediers ansvar att förklara utvecklingen vägde enormt tungt.

- Jag skulle kunna jobba heltid med den här frågan, sa en av våra reportrar till mig förra hösten, när nyhetsflödet visade bilder människor som flydde till fots genom Europa.

Det hände oerhört mycket på kort tid. Krisen påverkade oss alla. Sverige öppnade famnar. Byggde boenden. Skrek efter familjehem. Mobiliserade. Stängde famnar.

Allt det här försökte vi rapportera rikligt om med både fakta och känslor. Vi förmedlade olika åsikter, olika röster. Allt för att ge publiken, JP:s läsare, så mycket insyn och kunskap som möjligt.

Gjorde vi ett bra jobb? Ja, det tycker jag.

Lyckades vi?

Det vet jag inte.

Medieforskaren Ester Pollack sa i en intervju med SVT förra hösten att hon identifierat ett skifte i mediernas sätt att rapportera om flyktingkrisen. Journalisterna gick från att redovisa anonym statistik till att berätta om människorna.

– Tiden är mogen. Vi hade alla förstått vad som hände och hur oskyldiga hade drabbats, men på ett abstrakt sätt. De här bilderna på en flicka med ett brutet ben eller en död treåring, först då förstår vi på riktigt, sa hon då till SVT.

Hur det här anslaget står sig nu, ett drygt år senare, hittar jag inga forskaranalyser om. Men gissningsvis består det – och det är inte särskilt konstigt.

Fakta är grunden för vår rapportering. Men utan ansikten uteblir den stora förståelsen. Berättelsen är en stark bärare av insikt. Människan som berörs av en händelse - oavsett om det handlar om en nedlagd skola i Habo eller bombningar i Aleppo - är en angelägen del av journalistiken.

Vi försöker hitta kombinationen, försöker både förklara och berätta. Självklart sakligt och korrekt - men samtidigt nära.

Frågan är om det hjälper. Har de tragiska beskrivningarna någon betydelse i ett samhälle som pratar om att bygga murar, av sten såväl som av åsikter? Tar vi ens längre in bilden av en treåring som drunknat - eller har vi slutat att försöka förstå?

Finns det plats för tårar på Facebook?