Nyligen var jag bjuden på boksläpp i Gissarp, en by vid Gisshultasjön i sydöstra delen Nässjö socken. Jag kör dit längs gamla vägar utmed marker som lyser gula av maskrosblom. Byn har i dag ett 40-tal invånare, men jorden är utarrenderad och brukas som betesmark åt en stor flock vita kor, som inte är mjölkproducenter åt Arla.

Boken som släpps är skriven av Åke Lundell, pensionerad lärare vid Ljungskile folkhögskola i Bohuslän, och heter ”Gissarp - En släktby på småländska höglandet”. Den rymmer 80 sidor i A 4-format och är rikt och vackert illustrerad. Det originella med den är den släkthistoria som berättas. Olof Jonsson, född 1660 och gift med Inger Håkansdotter, båda från grannsocknen Norra Solberga, köpte Gissarp 1706 och blev därmed stamfar åt den Gissarp-släkt, som ännu har ättlingar i byn och i kringliggande bygder. Många av dem är med på boksläppet. Författaren själv har anorna på sin mors sida.

Bakom boken ligger ett grundligt arbete, och den är både välskriven, historiskt källnära och intressant även för mig som har mina släktrötter i helt andra bygder. Den får mig att fundera vidare: Hur många byaböcker skrivs det i vår tid? Hur många byar eller socknar kan få sin historia utforskad och skriven av ättlingar med 300 års perspektiv? Jag skickar frågorna vidare.

Hembygdsböcker är en våra stora litterära kategorier. Det kommer ut mängder av sockenböcker, årsskrifter och jubileumsböcker varje år. Kvaliteten varierar. Somliga har vetenskapliga ambitioner. Andra innehåller minnesartiklar och berättelser, kanske läsvärda för den lokala publiken men sällan av skönlitterär rang.

Själv har jag ägnat mig åt hembygdsforskning sen min ungdom, skrivit och/eller redigerat mängder av böcker om olika bygder. Jag försöker hävda mina anspråk med att kalla min insats lokalhistoria. I Norge har man en lång tradition av att skriva ”bygdeböcker”. Oslo hade en professur i lokalhistoria medan svenska akademiker ännu såg hembygdsforskningen över axeln och kallade den amatörernas lekstuga. Amatör är ett ord som betyder älskare och i den meningen förtjänar hembygdsforskarna epitetet. Åke Lundell sa vid boksläppet att han räknar sig dit.

Sedan den så kallade mentalitetsforskningen slog igenom i Sverige på 1970-talet har även akademiker ändrat attityd till den lokala kulturen och historien. Historiker och etnologer hämtar i dag kunskap därifrån. Därmed inte sagt att hembygdslitteraturen i allmänhet är vetenskaplig. Ur den synvinkeln ser jag många brister. Själv har jag försökt få medarbetare i de skrifter jag redigerat att åtminstone ange sina referenser och tillämpa någon form av källkritik.

Men jag har också lärt mig att berättelser ur minnet kan ha sitt värde och att goda berättare lockar läsare. Minns man fel får man veta det av en sakkunnig publik. Men minnen av miljöer och människor bevarar ofta en historia som annars skulle glömmas. Utan den historien blir bygden fattigare. Historielöshet är en smittsam och farlig sjukdom även i lokalsamhället.

Två saker vill jag tillägga. Dikter i hembygdslitteraturen gör mig ofta besviken. Lokala poeter visar ibland mer kärlek än förmåga, och då ligger pekoralet nära. Det är annorlunda om man har tillgång till goda diktare. Åke Lundell citerar Karlfeldt och använder Olle Adolphson som epilog. Själv kunde jag få dikter av vår egen poet Ulla Olin till årsböckerna om Nässjöbygden. De har stått sig.

Hembygdsböcker ska numera innehålla mycket bilder. Sådana är på gott och ont. Foton från skilda tider kan bevara kunskap. Men de ska ha något att säga, inte bara skapa blädderböcker.

Jag kör hem från Gissarp en eftertanke rikare.