Har du under året mött åsikten att det håller på att gå åt fanders med landet? Och hela världen?

Skulle tro det.

Åtminstone mitt Facebookflöde fylls med kommentarer av sådant slag. Och i vänkretsen har jag kloka personer som uppvisar allt dystrare miner. Inte sällan handlar det om brottslighet. Och – oftast mer antytt än utsagt – om invandring.

Ingen kan heller förneka att fjolårets stora flyktingström skapade svårigheter och ställer Sverige inför utmaningar. Så lades ju politiken om helt också. De allra senaste åren har också antalet fall av dödligt våld i Sverige ökat.

Gängkriminaliteten i framförallt Malmö och Göteborg visar sig i statistiken. Men ökningen sker från en mycket låg nivå; Sverige hör till länderna med lägst antal mord per invånare.

Jag kan fortsätta att peka på saker som inte är bra. Klassklyftorna har till exempel vidgats. Ändå är vi fortfarande ovanligt jämlika.

På en punkt sticker vi dock ut som en verklig värsting.

Det handlar om Världsnaturfondens rapport Living Planet från oktober. Sverige är enligt den – tillsammans med bland andra USA och Australien – de länder i världen vars befolkning står för störst ekologiska fotavtryck.

Om alla levde som vi, skulle det inte krävas en planet – utan fyra!

Annons

Förklaringen är vår stora import av varor från mer fossilberoende länder. Att vi käkar alltmer kött – inte sällan importerat – och flyger kors och tvärs bidrar också. Av någon anledning lyfts det fram av ganska få. Folk här i Jönköping är väl upptagna av att gnöla över påstådd brist på p-platser, sänkta hastigheter och nya busskörfält kantänka.

Tidigare i höstas ledde jag ett samtal om lycka på Spira.

För visst är det märkligt att oron – mer eller mindre befogad – verkar öka. Ändå fortsätter vi svenskar att vara ett av världens lyckligaste folk. Rapporterna är flera. Och vi brukar alltid ligga i täten (oftast dock slagna av danskarna).

Kanske är det värt att så här kring årsskiftet lite ödmjukt och tacksamt fundera över just detta. De flesta, om än långt ifrån alla, mår bra.

Ibland när jag gör en för mig så självklar sak som att hälla upp ett glas gott och rent vatten direkt från kranen brukar det slå mig: vilket privilegium. Börjar vi istället tuta i varandra att allt är på fel väg kanske placeringen i lyckoindexen börjar visa andra siffror.

Inte heller sett över världen är det så mörkt som det kan tyckas. Helveten i Syrien, Irak och Haiti till trots. Debattörer som Johan Norberg och Hans Rosling brukar påpeka fakta som att fattigdomen faktiskt minskar och att läskunnigheten liksom livslängden ökar. Sett till hela världen.

Nej, jag tänker inte försöka vifta bort problem. Klimatförändringarna är en realitet. Utrotningen av växter och djur – den krympande biologiska mångfalden – skrämmer. Flyktingströmmarna ställer västvärlden på prov.

Men det är inte vi, utan de som är på flykt, som lider. Och den internationella terrorismen måste bekämpas.

Låter vi dysterkvistarna ta över lär det dock inte bli bättre.

Därför: kanske mer av tacksamhet och lite ödmjuk glädje. Inte för att sticka huvudet i sanden, utan för att det är ett bättre sätt att rusta sig för utmaningar.