Hur kommer det sig att de som annars gör ett stort nummer av att vara den individuella frihetens försvarare är så tysta när friheten inskränks på områden som inte direkt berör dem själva?

Varför hör vi inte ett ramaskri från liberalt håll när kollektivismens udd riktas mot två av frihetens fundament: personbilen och det privata vapenägandet.

Att liberaler främst förekommer i urbana miljöer tycks ha gjort dem blinda för att alla inte delar, eller vill dela, deras livsstil. Bland en särskilt högljudd grupp liberaler tycks det rentav vara så att den egna livsföringen betraktas som så högstående att andra med avvikande uppfattningar ska tvingas in i samma banor med hjälp av ekonomiska och politiska styrmedel.

Denna grupp liberaler känns lätt igen i diskussioner om föräldraförsäkringen, där de inte nöjer sig med att själva kunna dela lika på föräldraledigheten utan också vill använda skattebetalarnas pengar till att tvinga andra att leva på samma sätt som de själva.

Häri ligger troligtvis förklaringen till att landets två största liberala ledarsidor, Dagens Nyheters och Expressens, har sjösatt en kampanj mot privatbilismen.

Med viss regelbundenhet publicerar dessa förmenta frihetens organ känsloladdade angrepp mot privatbilismen.

I en osignerad ledare den 3 januari i år argumenterar Dagens Nyheters ledarredaktion för att man ska anlägga färre parkeringsplatser än vad som efterfrågas, eftersom Dagens Nyheters ledarskribenter inte tycker om att människor ska ha bil.

Vad människor själva tycker är naturligtvis inte intressant för frihetens försvarare.

Parkeringsfrågan är det nya svarta bland bilmotståndarna. Sedan bilarna har blivit tysta, säkra och släpper ut allt mindre avgaser, elbilar tar marknadsandelar och självkörande bilar ligger i pipeline, har bilmotståndarna greppat detta sista halmstrå i debatten.

Parkeringarna tar för mycket plats, anser man. Istället ska där byggas cykelbanor och gångbanor är argumentet.

Det är tydligen egoistiskt att vilja parkera sin bil, men inte att cykla. Saken är dock den att på många håll gapar parkeringsgaragen tomma på grund av överprissättning.

Många bilar på gatunivå skulle med andra ord lätt kunna försvinna genom att parkeringsgaragen utnyttjades mer effektivt.

När det gäller nybyggda bostadsområden är det besynnerligt att redan från början bygga in ett underskott på parkeringsplatser, för att tvinga människor i bostadsbristens tidevarv att ändra sin livsstil.

Annons

Statistik från BIL Sweden visar att egen parkeringsplats är det som människor värderar högst när de letar efter ny bostad.

Den som verkligen vill minska bilåkandet (istället för den individuella friheten att välja transportslag) borde rikta in sig på stadsplaneringen. Istället för att bygga modernismens utspridda städer borde det byggas mer av traditionell, tät kvartersstad.

Europas gamlas stadskärnor är tätbefolkade, uppskattade och effektiva. Det går att promenera från den ena sidan till den andra. Behovet av bil i sådana stadsmiljöer är betydligt mindre än i modernismens glesa förortslandskap.

Trots detta fortsätter man att planera utspritt och funktionsseparerat.

Samma politiker som vill stänga av innerstäderna (och förtäta dem tills de har förlorat det som gjort dem attraktiva från början) fortsätter att släppa igenom detaljplaner för hela stadsdelar med köplador invid motorvägarna. Medan stadskärnorna utarmas ökas incitamenten att ta bilen till butikerna.

Inkonsekvensen i argumentationen visar att parkeringsfrågan endast är ännu en ursäkt för bilmotståndarna att angripa det individualistiska fortskaffningsmedlet. Samma sak med påståendet om att biltrafiken vore subventionerad.

I själva verket är biltrafiken, genom avgifter och straffskatter på drivmedel, självfinansierad flera gånger om.

Enligt Statens Väg- och Transportforskningsinstitut betalar bilister in dubbelt så mycket i skatt som är motiverat av bilismens samhällsekonomiska kostnader. Det är bilisterna som betalar för cyklisternas infrastruktur, inte tvärtom.

Det är inte troligt att de som hävdar att varje trafikslag ska bära sina egna kostnader verkligen menar det, eftersom det skulle innebära höga avgifter på gång- och cykelbanor och en chockhöjning av biljettpriserna.

En annan fråga där de liberala opinionsbildarna och borgerliga politiker är märkligt tysta, eller ställer sig på fel sida, rör lagstiftningen kring privat vapenägande. Möjligheten att äga vapen, för jakt och målskytte, har länge varit något som frihetsvänner värnat och stått upp för.

Det första som diktaturer tar sig an av lätt insedda skäl är inskränkningar och förbud av det privata vapenägandet. I fria länder brukar däremot laglydiga medborgares vapenägande uppmuntras.

I Sverige betraktades den civila skytterörelsen som en viktig del av totalförsvaret. Dessutom finns landets 300 000 aktiva jägare, för vilka det privata ägandet av vapen är en förutsättning för deras intresse och livsstil.

När nu EU-kommissionen har lanserat ett nytt förslag om vapendirektiv som försämrar förutsättningarna för jägare och sportskyttar tycks liberala politiker och opinionsbildare ointresserade.

Direktivet, som innebär att ett stort antal vapen kommer att bli förbjudna, har ingen som helst effekt på de problem som det påstås adressera: kriminalitet och terrorism.

Ändå kommer ett antal svenska Europaparlamentariker att rösta för.

Moderaten Christoffer Fjellner försvarar sitt agerande i Borås Tidning (18/2) med att när direktivet införs kommer ”vi inte att behöva ändra i princip någonting” i den svenska lagstiftningen.

Detta ”i princip” är mycket illavarslande och alla som är inlästa på underlaget vet att det kommer att medföra långtgående inskränkningar.

Individuell frihet är tydligen bara intressant så länge alla väljer att leva som innerstadsliberalerna själva.