För att få plats i bokhyllan med ett par nya böcker plockar jag ut en stor volym som stått där säkert sextio år: Alfred de Mussets ”Bekännelser av ett seklets barn”, översatt från franskan av Disa Törngren och utgiven 1949. Jag köpte den på ett antikvariat i Lund för 5 kronor, som ny hade den kostat 18:50, vilket enligt prisomräknaren idag motsvarar drygt 350 kronor, ett rimligt pris för en bok på 354 textsidor plus ett antal vackert tecknade blad. Även bokpriser är som bekant en tidsfråga.

Alfred de Musset skrev sin bok 1836. Han var 26 år gammal den gången, hade gett ut ett par diktsamlingar i tidens romantiska stil och gjort sig ett namn i Frankrike. Huvudämnet för hans ”Bekännelser…” är hans amorösa äventyr. Halva boken handlar om hans förhållande till George Sand (författarpseudonym för Amantine Lucile Aurore Dupin) som rymde alla sorts känslor från förälskelsens salighet till svartsjukans förtvivlan. (De som varit på Mallorca och inte bara stannat vid badstranden vet att George Sand senare hade ett förhållande med Frédéric Chopin och vistades med honom i Valldemosa på ön.)

Men innan Alfed de Musset tar itu med sina förälskelser ger han en lysande introduktion till det franska 1830-talet som en ung man upplevde det. Bakom sig hade landet två revolutioner (det skulle komma fler) och ett kejsardöme med ett stort krig. Framför tidens ungdom ”låg en omätlig horisonts morgongryning med en strimma av framtidens första ljus”. Försynen stakade ut sina nya vägar, kanske den ”i kvinnornas hjärtan sådde fröna till den mänskliga oavhängighet som de en dag skulle komma att fordra”. Var det kärleken som gjorde honom till siare?

Annons

Sovjetisk poet

Etthundratrettiosex år efter det att Alfred de Musset skrivit sina bekännelser, utgav den sovjetiske poeten Jevgenij Jevtusjenko en bok som på svenska – med anspelning på Musset – fick titeln ”Bekännelser av ett Sovjetseklets barn”. Det finns likheter mellan författarna. Båda hade barndomsminnen av stora krig.

Originalet till Jevtusjenkos bok trycktes i Paris, den fick inte publiceras i Sovjet. Den ställde till ett stort rabalder på båda sidor av järnridån, i Sovjet fick författaren rentav göra avbön för den. Jag skrev en kort recension av den (JP 31/10 1963) och var inte särskilt imponerad: ”en jämförelsevis tunn bok, vad beträffar såväl kvantitet som kvalitet.”

Jevgenij Jevtusjenko var 29 år gammal när hans ”Bekännelser…” kom ut. I Sovjet regerade än så länge Nikita Chrusjtjov. Han hade avstaliniserat kommunismen i landet med sitt berömda tal vid den tjugonde partikongressen 1956, och det rådde ännu töväder i Sovjet. Men 1962 släppte han fram Alexander Solsjenitsyn med sin roman ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”, vilket undergrävde statschefens ställning, och han blev avsatt två år senare.

Som diktare hade Jevtusjenko redan skaffat sig ett namn. Han framträdde som estradpoet och samlade tiotusentals åhörare till sina uppläsningar. Folk lyssnade andäktigt och lärde sig hans dikter utantill. En av dem hette ”Babij Jar”. Den handlar om ravinen – nu i västra Ukraina – där nazisterna 1941 under två septemberdagar skjutit ihjäl och begravt 33 771 judar. I sin bok berättar Jevtusjenko hur han lyckades få den dikten publicerad i en tidskrift, trots att den sovjetiska opinionen ofta visat antisemitiska tendenser.

Stalinkritisk kommunist

Som tidsskildring är Jevtusjenkos bok intressant. Själv sluter han upp bakom Stalinkritiken, men bekänner sig tveklöst till kommunismen. Han kom senare i livet att bege sig ut i världen, vistades långa tider på Kuba, men också i USA. Och det var i staten Oklahoma han avled i våras, 84 år gammal. Kommer hans författarskap att överleva, eller är det alltför tidsbundet?

Vem ska skriva vårt sekels bekännelser? Men varför vänta på hen? Tidsskildringar – dåtid, samtid, framtid – skrivs ju hela tiden.