Det här är inte ännu en text om huruvida Katerina Janouch överdrev eller inte när hon uttalade sig om tillståndet i Sverige i Tjeckisk tv.

Det är inte heller ytterligare en artikel om hur Dagens Nyheters kultursida tagit på sig rollen som inkvisitionsdomstol i den svenska offentligheten, i syfte att med alla till buds stående medel upprätthålla den vacklande åsiktskorridorens väggar.

Det är en text om den oroande tendensen i samtiden att inte göra skillnad på sak och person.

När Expressen konfronterade Katerina Janouchs förläggare i syfte att få en kommentar om uttalandena i tjeckisk tv var det en gräns som tangerades.

Gränsen mellan vem som har med vad att göra. När förlagschefen valde att fördöma uttalandena överskreds gränsen med råge.

Är förläggare ansvariga för alla uttalanden som deras författare gör i andra sammanhang?

Det skulle göra förlagsbranschen ytterst räddhågsen och bokutgivningen slätstruken.

Ytterligare ett steg i denna riktning tog en bokhandlare i Uppsala som på sin Facebooksida stolt deklarerade att de nu hade plockat bort den frispråkiga författarinnans barnböcker från hyllorna.

För att markera mot de uttalanden som hon hade gjort i utländsk tv. De som stödde bokhandlarens agerande underströk att på en fri marknad har en handlare givetvis rätt att välja vilka böcker hon saluför, och att välja bort på vilka grunder hon vill.

Det är givetvis sant, men det går inte att reducera frågor om det offentliga samtalsklimatet till enbart marknadens mekanismer.

Annons

Att en marknadsaktör har juridisk rätt att välja bort vilka böcker hon vill innebär inte att det vare sig är klokt, moraliskt riktigt eller ens befrämjande av de syften som hon säger sig förespråka.

Jag vet inte om bokhandlaren i Uppsala har gjort en genomgång av de politiska uppfattningarna hos samtliga författare, vars böcker de saluför. Men ansatsen ger en vink om ett minst sagt repressivt synsätt på det offentliga samtalet, där endast den med godkända åsikter på andra områden är välkommen att verka i kultursektorn.

Offentligheten har gränser. Var dessa gränser ska gå är en ständig fråga för debatt. Offentlighetens yttersta gränser utgörs av lagar som förbjuder hets mot folkgrupp, hot och förtal.

Det går dock att diskvalificera sig från det offentliga samtalet långt innan man har börjat närma sig gränsen för brottsliga handlingar. Det är detta utrymme, för vad som är accepterat i det offentliga samtalet, som har beskrivits med den numera utslitna metaforen åsiktskorridoren.

Med de sociala medierna har vi kunnat se en maktförskjutning från de som tidigare hade i det närmaste ensamrätt att diktera villkoren för det offentliga samtalet: kultursidor och ledarsidor, debattredaktörer och chefredaktörer. Såtillvida har åsiktskorridoren redan fallit.

I det nya medielandskapet har dessa förlorat sin monopolställning och försöker med alla till buds stående medel slå tillbaka mot utvecklingen.

Eftersom det inte längre går att tysta meningsmotståndare och obekväma röster, tar man till mer maffialiknande metoder.

Det går inte längre att tysta rösterna, därför gäller det för likriktningens förespråkare att misskreditera avsändarna. Därav den frekventa användningen av modeordet ”faktaresistent” för att avfärda den som har en avvikande åsikt.

Visst finns det människor som verkar oemottagliga för fakta, på alla sidor i debatten, men begreppet används så urskillningslöst att det har börjat förlora sin mening.

Misskrediterandet av avsändarna sträcker sig dock längre än kletandet av osmickrande etiketter. I Janouchs fall gav man sig på något som inte hade med hennes uttalanden att göra: hennes författarskap.

Genom att ställa förlaget till svars skickade inkvisitorerna på DN och Expressen en tydlig varningssignal till alla kulturarbetare:

Ordet är visserligen fritt, men vore det inte synd om något skulle hända med ditt fina författarskap?

LÄS MER: Artikel i Resume

LÄS MER: Artikel på SVT.se

LARS ANDERS JOHANSSON