När den 16-åriga sångerskan Jackie Evancho tackade ja till förfrågan om att sjunga den amerikanska nationalsången under Donald Trumps installationsceremoni blev hon utsatt för en omfattande kampanj i traditionella och sociala medier i syfte att skjuta hennes karriär i sank.

Att tacka ja till att sjunga under presidentinstallationen betraktades som ett politiskt ställningstagande.

Men hade Evancho verkligen tagit ställning för Donald Trump och hans politik?

Det finns två huvudsakliga sätt att betrakta demokratin. Det ena synsättet utgår från det institutionella ramverket och dess möjligheter att begränsa maktmissbruk och skydda medborgarna från majoritetens förtryck. Det andra synsättet utgår ifrån majoritetsstyret, det vill säga flertalets rätt att bestämma över minoriteten.

Det sistnämnda sättet att betrakta demokratin är det som förespråkas av populiströrelser till höger och vänster, som menar att det institutionella ramverket står i vägen för ”folkviljan”.

Men när det institutionella ramverket monteras ned och majoriteten tillförskansar sig obegränsad makt är det minoriteter av olika slag som drabbas. Och den minsta minoriteten är som bekant den enskilda individen.

Det är denna populistiska och primitiva tolkning av demokratin som ofta uppstår i samhällen utan långa traditioner av rättstat och marknadsekonomi.

I klansamhällen blir det demokratiska styrelseskicket till exempel ofta endast en slags fernissa över den gamla klanstrukturen, där partierna representerar de olika folkgruppernas intressen snarare än olika uppfattningar om hur samhället ska utformas på bästa sätt till gagn för alla.

Identitetspolitikens agenda, där politiken ska utformas utifrån olika identitetsgruppers särintressen, innebär en återgång till detta synsätt.

Annons

Alla som någonsin har gått i en högstadieklass vet att majoriteten inte alltid har rätt. Ett oinskränkt majoritetsstyre följer obönhörligen skolgårdens mobbarlogik.

I en fungerande liberal demokrati måste majoritetsstyret därför kombineras med ett institutionellt ramverk som skyddar medborgarna och minoriteter från maktmissbruk.

För att rättsstatens och demokratins institutionella ramverk ska fungera krävs att medborgarna respekterar dem, även när de har förlorat ett val.

Gång på gång ser vi att respekten för de demokratiska institutionerna är långt ifrån självklar.

När de borgerliga vann riksdagsvalet 1976 efter 44 år av oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav demonstrerade SSU mot valresultatet och tidigare statsrådet Marita Ulvskog har senare berättat att hon upplevde maktskiftet som ”en statskupp”.

Efter att Donald Trump valdes till Förenta Staternas president har vi sett tiotusentals människor demonstrera på gatorna mot valresultatet.

Installationen av en ny president är en av de högtidligaste ceremonierna i den demokratiska amerikanska republiken.

Att bli tillfrågad om att sjunga nationalsången i samband med detta är en stor ära, oavsett om man sympatiserar med den tillträdande presidentens politik eller inte.

Att angripa en ung sångerska för att hon tackade ja till detta är inte att angripa Donald Trump och hans politik, det är att angripa det institutionella ramverk som den amerikanska demokratin vilar på.

De som nu rasar mot dessa institutioner efter att deras presidentkandidat förlorade, borde fråga sig om alternativet verkligen är bättre.