I samband med den första politiska arbetsnedläggelsen i Sverige 1902 höll Hjalmar Branting ett glödande tal i riksdagens andra kammare.

Talet avslutades med att arbetarhövdingen reciterade Verner von Heidenstams dikt ”Medborgarsång”, som inleds med orden ”Så sant som vi ärvde ett fädernesland, vi ärvde det alla lika, med samma rätt och med samma band, för både arma och rika.”

Samma år som dikten publicerades, inom ramen för diktsviten ”Ett folk”, 1899, var Heidenstam med och grundade Frisinnade Klubben i Stockholm, ur vilken sedermera det Liberala samlingspartiet uppstod.

Heidenstam var liberal och Branting var socialist. I rösträttskampen stod de båda enade.

En annan fråga där de var enade var den om Norges självständighet. Med liberala och nationella argument försvarade Heidenstam Norges frihet från unionen med Sverige och argumenterade med hetta mot de storsvenska chauvinister som ville förklara krig mot broderfolket.

Liberalismens och nationalismens historia är tätt sammanflätade.

Båda idéströmningarna uppstod som ett arv från den franska revolutionen. Det gamla europeiska systemet, med rötter i feodalismen, som byggde på furstehus och personliga allianser, skulle ge vika för liberala nationalstater, där folket självt skulle bestämma. Radikala liberalnationalistiska rörelser uppstod i vad som skulle bli Italien och Tyskland, och kämpade för nationellt enande.

Endast inom ramen för en självständig stat där folket styrde sig självt kunde de liberala fri- och rättigheterna förverkligas.

Ur liberalismen skulle sedermera ännu radikalare idéströmningar utvecklas i form av olika socialistiska inriktningar under 1800-talets gång. Medan vissa av dessa var internationalistiska höll andra fast vid nationen som idé.

Det är därför inte förvånande att såväl den liberala rörelsen också i Sverige som arbetarrörelsen argumenterade för sina respektive ideologier med nationella argument.

Hela rösträttsrörelsen tog sin avstamp i idén om folket, som ärvt sitt land och därför skulle ha rätt att bestämma över det.

Per Albin Hansons folkhemstal är den socialdemokratiska fortsättningen på tankegången.

Det är med andra ord varken svårt eller långsökt att förena en liberal grundsyn, som utgår från individens fri- och rättigheter, med en idé om nationell gemenskap.

Annons

Därför är det en smula förvånande när Per Svensson i en artikel i Dagens Nyheters kulturdel (21/12) påstår motsatsen.

Svensson påstår att det finns ”tankemönster som är svåra att förena med en liberal identitet” och exemplifierar dessa med ”Folket. Fosterlandet. Gud.” Som om alla dessa liberala rösträttskämpar, alla frisinnade som kämpade mot konventikelplakatet aldrig hade funnits.

Att nationalismen har utvecklats i skrämmande riktningar råder inget tvivel om.

De nationella idéerna har ingått resonemangsäktenskap med alla de stora ideologierna, och resultatet har stundtals varit fruktbart, stundtals förfärande. På motsvarande vis har internationalismen utvecklats åt både godartade och förskräckande håll.

Att lasta de liberala nationalisterna som kämpade för den allmänna rösträtt vi idag åtnjuter för fascismens illdåd är lika långsökt som att lasta de liberaler som vill avskaffa alla stater och skapa en global världsordning utan gränser, för kommunismens kamp för världsherravälde.

De liberaler som går till storms mot nationalstaten brukar för övrigt ofta bli svaret skyldiga när de tillfrågas vad de vill se som ersätter dessa. Vissa pekar på ett starkare EU, andra på en drömd global stat med en världsregering. Hur stor sannolikheten är att en sådan världsregering, framröstad av hela världens befolkning, skulle företräda dessa liberalers ideologi förbigår de helst med tystnad.

Medborgartanken är en liberal grundpelare, som förutsätter att det finns något att vara medborgare i.

Nu kanske inte Svenssons text är tänkt att läsas som en kurs i liberal idéhistoria, ty därtill är den illa ägnad, utan som ännu en i raden av uppläxningar av ideologiska avvikare som Dagens Nyheters kulturdel ägnat sig åt under hösten.

Därför är det en smula ironiskt att Svensson i samma text konstaterar att liberalismen är en ”en bred och heterogen tradition” och att ”gräla om vem eller vilka som är de ’riktiga’ liberalerna är därför ofta poänglöst”, för att sedan ge sig i kast med just det.

Att vara vaksam mot nationell chauvinism är viktigt för den som värnar individens fri- och rättigheter.

De liberaler som argumenterade för allmän och lika rösträtt utifrån nationella argument hade inte 1900-talets facit.

Nationalism i kombination med rasmystik eller auktoritär socialism är en livsfarlig häxbrygd. Endast i kombination med ett liberalt värnande av individualism och rättssäkerhet kan nationella stämningar hållas i schack.

I dessa tider av ökande auktoritär populism och nationalistisk chauvinism vore det beklagligt om möjligheterna till en seriös diskussion om tänkbara liberala svar på dessa rörelser gick förlorade i en intern pajkastning som syftar till att brännmärka liberaler med ”fel” uppfattning i specifika sakfrågor.

Liberalismen var en starkt bidragande kraft till att kasta de gamla eliterna över ända, privilegiesamhället med dess aristokrater och skråväsende.

Det vore synd om den själv kom att framstå som ett elitprojekt av det slag som den en gång uppstod för att bekämpa.

LARS ANDERS JOHANSSON