När förbundskansler Angela Merkel nyligen besökte Sverige gavs journalistkåren ett rakt besked om den ryska gasledningen Nord Stream 2.

Merkel var tydlig med att Tyskland inte lägger några säkerhetspolitiska aspekter på ledningen som löper mellan ryska Ustluga och tyska Greifswald. För Tyskland handlar det om "business”, inte försvarspolitik.

Det är sedan flera år tillbaka tydligt hur president Putin använder gasen som ett påtryckningsmedel och hur Ryssland försöker splittra EU genom att stödja de krafter på vänster- och högerkanten som vill bryta upp unionen.

Taktiken är klar: Ett försvagat EU har mindre kraft att hålla fast vid sin sanktionspolitik gentemot Ryssland och tappar mark som utrikespolitisk aktör. Det gynnar Ryssland.

Samtidigt spelar Tyskland ett dubbelspel där man håller fast vid sanktionspolitiken - som för övrigt inte förefaller skada den ryska regimen särskilt mycket – och skänker kraft åt regimen via gasledningarna.

Tysklands inställning är olycklig men man är i vilket fall tydlig med sina ståndpunkter.

Frågan är vilka signaler den svenska vankelmodiga hanteringen av Nord Stream 1 och Nord Stream 2 sänder till omvärlden.

Hur ser man i Kreml på att en liten svensk kommun beslutar över svensk försvars- och säkerhetspolitik?

Enligt kommunallagen ska kommuner inte få ägna sig åt utrikespolitik. Likväl har regeringen Löfven i både fallet Gotland och Slite hamn och nu senast Karlshamn satt sig ner vid förhandlingsbordet med sina partifränder och tillika kommunala företrädare.

Annons

I fallet Gotland klarade statsmakten att avstyra att Ryssland återigen får hyra Slite hamn, men i Karlshamn backade man.

Visserligen handlar det om delvis olika frågeställningar. Om Nord Stream-konsortiet hade fått hyra Slite hamn hade det varit enkelt för Ryssland att finna en anledning att skicka dit säkerhetsstyrkor och ta kontrollen över Gotland.

I Karlshamn kommer en nederländsk aktör att lossa rören och någon rysk personal kommer enligt uppgift inte att vara närvarande.

I princip är det dock ingen skillnad mellan Gotland och Karlshamn.

Försvarsmakten och regeringen gör i båda fallen bedömningen att affären har negativ påverkan på svensk säkerhetspolitik.

Beskedet från försvarsminister Hultqvist (S) att Karlshamnsprojektets genomförande kräver insatser från polisen, Säpo, Tullverket och Kustbevakningen förstärker bilden av att regeringen har fått ge vika.

Är inte myndigheterna som arbetar med Sveriges inre och yttre försvar nog ansträngda som de är?

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) skyller på sekretessen, men säger samtidigt att den försvars- och säkerhetspolitiska bedömningen ligger fast, vilket i klartext alltså innebär att regeringen är emot att hamnen i Karlshamn ska användas som upplagringsplats.

En pikant detalj i sammanhanget är att Centerpartiet på lokal nivå ställde sig bakom den socialdemokratiska majoriteten samtidigt som Centerpartiets försvarspolitiske talesperson Daniel Bäckström kritiserar regeringens agerande.

Ibland blir det extra tydligt att Sverige har haft fred i över 200 år.

Det märks också hur hårt olika regeringar sedan 1990-talet och framåt har trott på att Östersjön för all framtid skulle förbli ett fredens hav.

Det är positivt, men naturligtvis alldeles för senkommet, att både regeringen och Moderaterna nu vill se förändringar av det kommunala självstyret i frågor som handlar om rikets säkerhet.

Att så inte har skett tidigare tyder på en naiv inställning till hotbilden från omvärlden.

JOHAN SÖDERSTRÖM

FOTNOT:

Johan Söderström har tidigare varit ledarskribent på bland annat Borås Tidning. Med denna krönika inleder han sitt medarbetarskap som fristående krönikör på ledarsidan.