Lagstiftningsmässigt blev det främsta bestående resultatet av 1928 års riksdag en lag om kollektivavtal och arbetsdomstol. Denna lagstiftning motarbetades av socialdemokraterna och än mer av kommunisterna. Det innebar att medan ministären Ekman för 1927 års skolreform hade stöd av mitten och socialdemokraterna hade man för arbetsfredslagstiftningen stöd av mitten plus högern. Det var detta som kallades Ekmans vågmästarpolitik. Jönköpings-Posten stödde helt regeringens förslag då det gällde arbetsfreden och lyfte också fram att några socialdemokratiska tidningar som Ny Tid var klart mer positiva till propositionen än vad socialdemokraternas ledning var (16/5, 25/5 och 26/5).

Arbetsfredslagstiftningen bidrog till att Jönköpings-Posten tyckte att det blivit ett bra resultat av 1928 års riksdag (8/6), och den tidigare positiva uppfattningen om C. G. Ekman förstärktes.

I början av året kritiserade Jönköpings-Posten socialdemokraternas jordprogram. Tidningen menade att socialdemokraterna enbart ville satsa på småjordbruk, medan större jordbruk visat sig vara effektivare och gav bättre avkastning (3/1).

Senare under riksdagen motionerade socialdemokraterna om att införa arvsskatt. Motionen med Ernst Wigforss som upphovsman innehöll bland annat meningen »Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla«, en av de mest citerade meningarna från en svensk riksdagsmotion. Jönköpings-Posten angrep motionen kraftigt (23/2).

 

En ny företeelse inom socialdemokratin tvingades Jönköpings-Posten ta ställning till. En sammanslutning av kristna socialister bildades 1928. Ordförande blev Bertil Mogård, vid denna tid komminister i Karlskoga, sedan kyrkoherde i Högalid i Stockholm. Han var riksdagsman för socialdemokraterna sedan 1924, och intressant i sammanhanget är att han var född i Jönköping 1896 med fabriksarbetaren Carl Adolf Petersson och Emma Andersson som föräldrar. Ordförande för Sveriges kristna socialister var han ända till 1954. Jönköpings-Posten entusiasmerades dock inte av denna nya organisation utan skrev att de kristna socialisterna knappast kunde bli »något salt i det stora, av materialism och avkristningslusta genomsyrade socialdemokratiska partiet« (3/5).

Jönköpings-Posten angrep också under 1928 de svenska kommunisterna och deras inflytande över socialdemokraterna. Ivan Oljelund skrev en artikel om »våra lillryssar«, där han angrep hemmakommunisterna (14/2, 4/6 och 18/6). Dessa angrepp var dock ganska få, om man betänker att 1928 hölls det så kallade kosackvalet. Högern och framför allt dess ungdomsförbund, Sveriges nationella ungdomsförbund, bidrog i hög grad till den militanta stämningen. Det var SNU som distribuerade affischer som föreställde ryssarnas intåg i Sverige, hur ryssarna tog böndernas boskap och hö samt hur ryssarna skrev slavkontrakt med svenskarna.

Den hårda tonen lönade sig, åtminstone temporärt. Högern gick framåt, liksom kommunisterna, medan socialdemokraterna led nederlag. Regeringen Ekman begärde sitt avsked efter valet, men det berodde på att regeringen föll sönder, i och med att liberalerna med utrikesminister Eliel Löfgren i spetsen inte ville fortsätta. Åter uppstod frågan om de borgerliga skulle bilda en samlingsregering, men det ville varken de frisinnade eller liberalerna, och därför tillträdde en ren högerministär under Arvid Lindmans ledning.

Annons

Jönköpings-Posten bidrog som sagt mycket lite till kosackvalsstämningen, vilket berodde på uppgörelser med »hemmahögern« och interna strider inom Jönköpings läns valmansförening. Josef Hamrin ogillade att stadsfullmäktigemajoriteten hade föredragit Axel Eurén som ordförande i stället för Robert Johansson-Dahr (13/1). Dessutom kämpade Jönköpings-Posten energiskt mot utsträckning av tiden då sprit skulle få serveras. De som önskade införa längre utskänkningstider menade att dessa behövdes då Jönköping skulle ha sin stora Hantverks-, industri- och konstutställning under sommaren. Med en rösts majoritet fattade fullmäktige beslut om en förlängning av den tid då sprit skulle få serveras, och Jönköpings-Posten var mycket bitter över denna »viktoria« (26/1, 7/2 och 16/3).

 

Under året motionerade K. J. Ekman om större poliskontroll av nöjestillställningar, vilket Jönköpings-Posten uppskattade (20/1). Frågan uppstod emellertid om med vilket parti eller vilka partier valmansföreningen närmast skulle samarbeta, och Jönköpings-Posten angrep Ekman därför att han var emot valsamverkan mellan valmansföreningen, bondeförbundet och de frisinnade (23/2). Stor ilska visade tidningen mot domänintendent Bernhard Nilsson i Landeryd, som blivit vald på valmansföreningens lista men sedan gått över till högern och till och med blivit ordförande i länshögern. »Masken är alltså fullständigt kastad«, skrev Jönköpings-Posten. Till råga på allt var inte Nilsson i Landeryd längre absolutist (4/4).

Valmansföreningen utsåg delegerade för att förhandla med de övriga borgerliga partierna inför riksdagsvalet. Ombudsmannen i valmansföreningen J. F. Johansson ansåg att de frisinnade hade närmat sig valmansföreningen i och med att de upphört med samarbetet med socialdemokraterna. Josef Hamrin ville ha en gemensam kartellbeteckning för de borgerliga partierna, men samtidigt borde valmansföreningen, bondeförbundet och de frisinnade ha beteckningen »Mellanpartierna« (12/4, 16/4 och 17/4). De tre nämnda partiernas överskottsröster skulle då i första hand stanna inom denna krets. Samtidigt fortsatte Jönköpings-Postens angrepp på högern: »Man kan utan överdrift säga att högern är Sveriges mest rusdrycksvänliga politiska parti.« Partiet benämndes också »den spritvänliga yttersta högern«. Särskilt attackerades Bernhard Nilsson i Landeryd (2/5 och 6/7).

 

Att man inte var enig framgick av att K. A. Rundbäck i en artikel den 25 augusti pläderade för samarbete med högern. Rundbäck satt inte i valmansföreningens ledning, och han hade också lämnat styrelsen för Halls bolag 1925; samma år hade Josef Hamrin lämnat styrelsen för Svenska alliansmissionen. Som ordförande i Alliansmissionen var emellertid Rundbäck säkerligen en auktoritet för många av valmansföreningens medlemmar.

Redan den 23 augusti hade ledningen för valmansföreningen spruckit i två lika stora delar. Nio ville i första hand samarbeta med högern, nio med bondeförbundet och de frisinnade. Josef Hamrin, Fritz Hägg och riksdagsmannen Oscar Johanson hörde till dem som ville samarbeta med mittenpartierna. Ham-rin och Johanson utsågs från denna fraktions sida att försöka komma överens med motsidan (27/8).

 

Dagen efter det att detta blev bekant fick Jönköpings-Postens läsare kännedom om en skrivelse från Josef Hamrin. Hamrin säger där att han arbetat 23 år för Jönköpings läns valmansförening, men att det nu fanns så många skiftande element där att de inte längre kunde samarbeta. Idealen hade varit levande kristen tro, nykterhet och sedlighet. Nu ville motsidan i valmansföreningen – Hamrin nämnde särskilt Göransson i Falla och Nilsson i Fållinge – att överskottsröster i första hand skulle gå till sprithögern.

Josef Hamrin var ju en centralgestalt i valmansföreningen, och hans avhopp lämnade inte människor oberörda. Andra avhopp gjordes från riksdagslistorna, och så ville i första hand Bankerydsavdelningen av valmansföreningen att ett nytt möte sammankallades. Vid mötet den 1 september i Stugan, Stadsparken var drygt 50 personer närvarande. Man började med att sjunga »Vår Gud är oss en väldig borg«, Fritz Hägg var sekreterare, och Josef Hamrin gav en tillbakablick över händelseutvecklingen. Mötet beslöt att gå fram med beteckningen Valmansföreningen. Oscar Johanson skulle toppa tre listor; på en av dessa tre skulle Josef Hamrin vara andra namn (3/9).

 

Inför denna utveckling föll den andra fraktionen av valmansföreningen till föga och fogade sig i att gå över till trekoalitionen. Slutresultatet blev att valmansföreningen gick fram med fem listor varav Oscar Johanson toppade fyra och Ernst Göransson den femte (4/9, 5/9 och 6/9).

Valresultatet i Jönköpings län blev att arbetarpartierna fick 27805 röster och de borgerliga 64737 röster. De sistnämnda hade som överordnad beteckning »En sund samhällsutveckling«. Inom denna gruppering hade högern beteckningen »Nykterhets- och sparsamhetsvänner, lantmän och borgare« och fick 17387 röster. Tregruppskoalitionen fick 47350 röster och inom den fick valmansföreningen 11895 röster, bondeförbundet 14729 och de frisinnade 20148. Detta innebar ett mandat för högern liksom för valmansföreningen och två för bondeförbundet och för de frisinnade. Josef Hamrins taktik hade alltså lyckats. Bondeförbundet fick två mandat och högern bara ett, trots att partiet hade nästan 3000 fler röster. Samtidigt markerade valet att valmansföreningens storhetstid var förbi. Partiet var nu endast det fjärde största av de borgerliga partierna. Oscar Johanson blev vald liksom Felix Hamrin och Oscar Carlström för de frisinnade (17/9).

Fortsättning följer...