Forna tiders lantbrevbärare var rena serviceinrättningen samtidigt som de hade en viktig social funktion.

— Han kommer inte bara med posten, han sköter också in- och utbetalningar och hämtar min medicin, berättar Elsie Svensson i reportaget. Behöver jag posta något brev så tar han med sig det och sätter på frimärken.

Lantbrevbäraren kunde vara Elsies och många andra ensligt boende personers enda besök på dagen. Ofta kom kaffekitteln på, man ville ju gärna prata en stund. Några väldigt strikta arbetstider fanns kanske inte på den tiden. Tempot i samhället var också ett annat. Postpaketutlämning i matvarubutiken, automatiska telefonsvarare och Facebook låg fortfarande mycket långt fram i tiden.

Annons

Lantbrevbärare och lantbrevbärarlinjer har funnits ända sedan 1877. Från början var det gående brevbärare som dök upp i stugorna. När de första åkande lantbrevbärarna kom i slutet av 1880-talet så var det inte i bil, nej i hästskjuts! Sedan kom cykeln. Ibland behövdes till och med roddbåt.

I dag finns det inte längre postkontor att gå till när man ska utföra sina postärenden. Kungliga Svenska Postverket låter tjusigt, men är ett minne blott.

Redan på 1950-talet pågick en nedmontering inom verket. Då började man dra in postkontor på flera platser i landet och ersatte dem med lantbrevbärare.

Servicen var fortfarande den allra bästa. Lantbrevbärarna uträttade inte bara post- och bankärenden, de kunde till och med ta med sig våra V65-kuponger! Många äldre personer som bodde på landsbygden kan intyga att lantbrevbäraren var behjälplig med det mesta.

När Elsie Svensson i vår intervju pratade om lantbrevbäraren så var det alltid en man hon pratade om. Hennes nuvarande lantbrevbärare var en man och så hade även de tidigare varit.

Detta var faktiskt en könsfråga långt in på 1900-talet. När det gällde lantbrevbärare så kunde kvinnor inte komma ifråga. Även i städerna var kvinnliga brevbärare länge något ganska ovanligt.